Igår träffade jag min syster för att göra lite loppisfynd samt se Uppsala från konserthuset. Det regnade dock så allt såg liksom grått ut. Men det blev en bra fika och mysiga loppisfynd. I alla fall så talade vi lite tro, och jag måste erkänna att jag tycker det är riktigt svårt att tala om tro med familjen.
Varför tycker jag då det? Jo för att det går inte att fejka. De känner mig och förstår när jag säger något som inte är från mig själv, utan bara inlärt. Det går liksom inte att verka helig för det blir bara i onödan. Allt som är falskt kommer tillbaka till en lika snabbt som en käftsmäll.