Francis Chan inbjuder efter en fantastisk predikan in till frälsning och han gör det på ett minst osvenskt sätt. Inga i respekt böjda huvuden och slutna ögon, nej om du vill ta emot Jesus i ditt liv så ska du visa det- det är liksom en stor del i att bekänna honom som sin Herre, säger Francis.

Alla tjejer på raden framför mig ställer sig genast upp och marscherar fram till estraden. Med dem ansluter ungdomar från hela den knökfulla Nyhemshallen. Det blir fullt där framme av knäböjande tonåringar, så fullt att de andra får stå i gångarna. Ungdomar som tar emot Jesus för första gången- så gripande vackert!

Efteråt kommer tjejerna och sätter sig igen. De gråter och omfamnar varandra. De lyser av glädje och jag kan inte undgå att snegla på dem där de står och kramas och gråter. Det är för mig så oerhört vackert, sann poesi från de småländska skogarna. Jag gråter, de gråter. Under den stunden slog Jesus ann en sträng i mig som fick mig att vilja sätta ord på skönheten som han uppenbarar för mig, bara jag vågar höja mitt böjda huvud och applådera och jubla för dessa ungdomar istället för att sluta mina ögon i en tillsynes respektfull handling.