När jag var liten, gick fortfarande på dagis, så låg det en dag ett brev på matbordet. Mamma och pappa öppnade brevet med andakt. I detta brev fanns information som skulle betyda en helt annan livsvändning för oss, mig och vi som familj. Inte för att jag förstod vad det betydde då, men vi hade i alla fall blivit beviljade att åka till Kenya som missionärer. Eller vi och vi, mamma och pappa borde jag kanske säga. Jag och mina två äldre bröder var väl mer ett släptåg tänker jag.

Så blev det. När jag var 6 år gammal åkte vi ner till Kenya i Afrika som missionärsfamilj. Två år senare återvänder vi till Sverige. Två år som inneburit en väldans många intryck på en 6-åring. Allt är så annorlunda. Folk ser annorlunda ut, folk tittar konstigt på mig, folk pratar ett språk jag inte förstår, folk vill känna på mitt hår. Det är varmt, det är fattigt, det är miserabelt. Men ändå känner jag inte till något annat folkslag som är så lyckliga som afrikanerna. När deras glädjerop sätter fart, när de börjar dansa och sjunga, och drar igång takter man inte visste fanns - då blir jag glad. Jag älskar Afrika. Jag älskar Kenya. Och någon dag, ska jag dit igen!

Denna känsla fick jag uppleva igår. Ett härligt gäng med både Afrika-älskande svenskar och real africans tog över lilla scenen i Kalastätet på UngdomsOas och Credos sommarläger i Borås! Fullt ös medvetslös!

Och känslan fyllde mig... Jag älskar Afrika!