Igår lyssnade jag till en predikan där det pratades om att känna tilltro till Gud, om hur Gud kan jobba på olika sätt för att vi ska öka vår tilltro till honom. Det är svårt att våga lita helt och fullt på att Gud bär igenom allt. Det är svårt att inte oroa sej för framtiden, för hur saker och ting ska lösa sej, för vad som ska hända efter att man dör. Men vilken välsignelse det är att faktiskt få luta sej tillbaka i Gud och vila på Hans gröna ängar. Det är min längtan att få mer och mer mod att våga lite på att Gud alltid är steget före, alltid vill det som är bäst för oss. 

Jag kom nyss hem från en fikastund med en gammal kompis. Vi drack kaffe på trappen till en av Stockholms vackraste kyrkor och pratade om livet. Vid ingången till parken som kyrkan omges av stod det just "Han låter mej vila på gröna ängar, Han för mej till vatten där jag finner ro." Ibland kan det vara svårt att hålla koncentrationen uppe när man ber, det är så lätt att tankarna flyger iväg på annat. Men kanske man ska testa att bara be en fras i taget? Jag ska låta den meningen från Psalm 23 bli min bön under den kommande veckan. Som ett slags mantra.