Idag gav jag bort en hundralapp till en kvinna på stan. På vägen hem från en fikastund med några vänner så haffades jag av en kvinna som bad mej om hjälp. Hennes plånbok hade blivit stulen och hon och hennes dotter behövde hjälp till att kunna köpa tågbiljetter och ta sej hem. Hon sa att hon stått där i tunnelbanan i nästan en timme och bett folk om hjälp, men ingen hade velat hjälpa. Själv hade jag inga kontanter på mej och hade egentligen ingen lust alls att gå med kvinnan och ta ut pengar vid en bankomat. Jag hade ju bråttom. Dessutom så blir jag så skeptisk när en situation som denna uppstår. Kan jag verkligen lita på att kvinnan talar sanning? Vart kommer pengarna EGENTLIGEN att gå? 

I mitt huvud spelades ett scenario upp; jag hörde hur jag skulle kunna säga: "Tyvärr, jag har inga pengar och tyvärr så hinner jag inte gå med dej." Men samtidigt såg jag löpsedlarna: "Dagens människor har allt mindre hjärta för varandra." För vadå, nog hinner jag väl ändå avvara tio minuter för att hjälpa kvinnan att komma hem? Och inte går jag i konkurs av en hundralapp mindre? Och framförallt så ringde orden "Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mej" i mitt inre (Matt 25:40). Vad skulle Jesus ha gjort i den här situationen? Han hade ju förstås vetat om kvinnan verkligen var i nöd eller inte, men visst hade Han velat hjälpa?

Misstänksam, och aningens  ambivalent, så valde jag tillslut att plocka ut en hundring (som även mina fina vänner ville vara med och bidra till ska tilläggas). Jag beslutade mej för att vare sej kvinnan talade sanning eller inte, så kanske bara det faktum att jag visade lite välvilja kunde betyda någonting för den här kvinnan. Det fick bli ett slag för den goda sakens skull. Och det kunde ju dessutom vara så att plånboksstölden och tågbiljetten var en bluff, men användes som täckmantel för ett ännu större problem. Nog kan det väl vara lättare att be folk om en sådan sak än att erkänna att man inte har råd att köpa mat för dagen? Kanske är det till att mätta magar som mina pengar kommer att gå? Jag kan inte annat än be Gud välsigna pengarna så att dom, på ett eller annat sätt, kommer till användning på det sätt som Han vill.

Men jag fortsätter att tänka på dom där hundra kronorna, funderar över om jag gjorde rätt. Är det min osäkerhet på kvinnans ärlighet som gör att jag inte kan släppa händelsen? Eller är det helt enkelt för att det är obekvämt att ge bort pengar? Kanske både och, men tyvärr så ligger nog mycket i mitt sätt att se på pengar. Det här är alltså inte en återberättelse av min egen givmildhet, utan snarare en bekännelse av min snålhet. Jag har många gånger bett Gud att göra mej till en glad givare, och jag har bett om att Andens frukter; kärlek, vänlighet och godhet, ska växa sej rikare i mitt liv. Jag vill tro att en händelse som den idag kan vara Guds sätt att forma och lära mej vad det innebär att vara Guds barn. Att låta mitt hjärta välja om jag vill följa Jesu exempel eller om jag hellre håller fast vid mina jordiska tillgångar.

Vad mina pengar (eller är det egentligen mina pengar? Har jag egentligen inte bara fått allt till låns?) tillslut används till förtäljer inte historien. Men min bön är inte bara att kvinnan ska bli hjälpt, utan också att Gud ska ha sett mitt val, se mina funderingar, och fortsätta att forma mej till en Jesu lärjunge. Och kanske kan det få bli en uppmaning även till andra att rannsaka sig själva och sin syn på pengar?

Felicia