För tre år sedan satt jag i Hemlandssångerstältet och försökte låta bli att blinka för att inte missa en sekund. Jag blev kär i killen med det vita linnet, den skånska dialekten, den akustiska gitarren och hans musik. Han fick mig på fall med texter som "För någon andas mellan raderna när vi pratar du och jag och det kan, kan bli så bra." Skivan som köptes då har spelats flitigt sen dess.

I år var det mysiga tältet med träbänkar och tända ljus utbytt mot den betydligt större och omysigare scenen i Magasinet. Det vita linnet utbytt mot en vit skjorta och en vit elgitarr. Det enkla avskalade mot mer elektroniskt sound med flera syntar. Och det är helt okej, bra till och med, men innan konserten var slut hade min förälskelse svalnat.

Det ärliga, sårbara, vackra utbyttes i vad som kändes som uttänkta oneliners i bästa jag-bryr-inte-mig-om-nåt-stil till en krystad attityd. Han når inte fram till mig längre. Svår sorgsen kille med gitarr funkar kanske att trollbinda ett tag, men om det inte är på riktigt tackar jag för mig.

Lina Mattebo