Under morgonens bibelstudium sa Mikael Hallenius att det kristna livet inte ska handla om frikyrkomodenycker, att sitta längst bak i kyrkan och smsa eller att ha hand om ljudet.

Alla tittar på ljudteknikern. Och vad gör han?

Surfar på facebook.

Lina Mattebo och Johanna Gustavsson

Jag har nyss fått veta att Ibras utställare har utmanat Crimson Moonlights sångare Simon Rosén i sumobrottning imorgon. Känns som en klockren succé.

Lina Mattebo

På Frizon jobbar cirka 500 stycken funktionärer.

Mirjam Månsson, 22 år, är en av dem. Hon jobbar med frukosten och i dag packades det upp en leverans.

- Jag har aldrig sett så mycket yoghurt i hela mitt liv! säger hon.

Under langningen av de tusentals yoghurtburkarna ropade någon:

- Det rinner blod!

Blodet kom från Mirjams tumme, som hon skurit upp på yoghurten.

Vad vore Frizon utan alla dessa frivilliga som offrar sig för oss andra?

Mirjam tar sig en tupplur efter dagens strapatser.

Lina Mattebo

Enligt väl initierade källor tackade Frizon nej till Carola på årets festival. Trots att Carola Häggkvist personligen frågat festivalledningen om det fanns någon plats över till henne.

Men svaret från Frizon blev nej. Hon passade inte in i Frizonprofilen.

Och även om hon med all säkert fyllt Ladan, Frizons största scen, och fått sköna pengar att rulla in till kassan var det säkert rätt beslut. I alla fall i längden. Carola har sin scen. Men det är inte på Frizon.

Även om det är cred till Frizon för att de håller huvudet kallt och väljer den smala vägen kan det inte ha varit ett lätt beslut att ta.

Rickard Alvarsson

I dag är verkligen inte de stora bandens dag på festivalen. Och kanske är det bra. Det tvingar oss lata festivalbesökare ut till de mindre scenerna, som Bildatältet. Och nya upptäckter - som Fyra Bugg.

Ett så galet töntigt bandnamn gör ju att man aldrig skulle givit dem chansen om inte ihärdiga rykten sa att de var värda sina 40 minuter. Så jag trotsade regnet och chansade.

Jag är med i varje liten grupp

Och lägger alltid sedlar

när det kommer till kollekt

I Afrika där svälter alla människorna ihjäl

Jag som har allt, jag svälter min själ

Ur Fyra Buggs "Silar mygg".

Kanske inte behöver säga mer? Ordkonst och spelglädje. Att bandet dessutom lät näst intill alla medlemmar greppa micken gör ju möjligtvis kvalitén sämre - men hjärtat i musiken och texterna än större. Gå in på www.fyrabugg.se och lyssna själv.

Det har varit lite stressigt. Vi på IKON1931 har egen intervjuscen, monter, blogg, delar på Café och är dessutom medarrangör på Frizons väggtidning - Fri kommunikation.

Men nu är vår räddare här. Johanna Gustavsson. Till vardags en av magasinets krönikörer och skribenter.

Och hon har redan gjort intryck. Ante i den omtalade "Antes Talkshow" bjöd 100 spänn för Johannas paraply. Men det blev ingen affär. Så. Räkna med vassa inlägg här på bloggen de kommande dagarna.

Nu ska jag springa mellan Fyra Bugg i Bildatältet och våran egen intervju med Chrimson Moonlight. Båda börjar klockan 18.00.

Johanna. Med paraplyet.

Rickard Alvarsson

Den första intervjun i vårt tält för dagen var med Dave Blackgrow och Riley. Två väldigt trevliga dj's från London med mycket spännande att berätta.

Dave får innan intervjun syn på vår monter med upphängda Ikon-tröjor och säger lite menade: "Oj, vilka fina t-shirts!". Rickard fattar genast vinken och ger honom en tröja. Dock i utbyte mot ett löfte om att han ska ha på sig den under kvällens spelning, vilket han genast lovar.

Senare, på frågan om vad som är det bästa med att vara dj, svarar han med glimten i ögat "Att man får så många fina gratis-grejer." Och visar stolt upp sin nya t-shirt.

Lina Mattebo

Här i pressrummet på Frizon råder den största massdöd jag sett på länge. Inne i ett hörn är golvet täckt av getingar. De små rackarna hade byggt bo mellan två staplade stolar och blev inte alltför glada när vi kom och ville inta deras hem.

Tyvärr lyckades många smita iväg och trakasserar numer festivaldeltagarna på området som hämnd. Det går inte att dricka en läsk utan att få sällskap av ett gäng getingar som vill ha gratis dricka. Jag har fört ett ständigt krig, men oftast fått ta till flykten.

Men nu regnar det. Och det verkar de inte gilla. Tack och lov. För med mina finfina stövlar och mindre fina paraply tar jag hellre lite vatten än närgånga getingar.

Lina Mattebo

Plötsligt rusar de in i pressrummet. Crossnetkillarna. Jublande glada. De säger att det inte kommer att regna något mer under hela festivalen. Att de läst det i en ny SMHI-prognos. Vi andas morgonluft. Tack Gode Gud!

Jo, tack.

Kanske var det ironi? Det enda jag är helt säker på är att regnet nu öser ner över Frizon. Värre än någonsin. Och det finns inget, INGET, hopp om att det ska sluta.

Rickard Alvarsson

För tre år sedan satt jag i Hemlandssångerstältet och försökte låta bli att blinka för att inte missa en sekund. Jag blev kär i killen med det vita linnet, den skånska dialekten, den akustiska gitarren och hans musik. Han fick mig på fall med texter som "För någon andas mellan raderna när vi pratar du och jag och det kan, kan bli så bra." Skivan som köptes då har spelats flitigt sen dess.

I år var det mysiga tältet med träbänkar och tända ljus utbytt mot den betydligt större och omysigare scenen i Magasinet. Det vita linnet utbytt mot en vit skjorta och en vit elgitarr. Det enkla avskalade mot mer elektroniskt sound med flera syntar. Och det är helt okej, bra till och med, men innan konserten var slut hade min förälskelse svalnat.

Det ärliga, sårbara, vackra utbyttes i vad som kändes som uttänkta oneliners i bästa jag-bryr-inte-mig-om-nåt-stil till en krystad attityd. Han når inte fram till mig längre. Svår sorgsen kille med gitarr funkar kanske att trollbinda ett tag, men om det inte är på riktigt tackar jag för mig.

Lina Mattebo

Det vackra med Frizon är inte konserterna. Inte heller gudstjänsterna. Utan de udda små detaljerna som inte finns någon annan stans. Som Barter Town.
Det är en utav nyheterna på årets festival. En liten "affär" där besökarna kan byta en sak mot en annan. Helt gratis.

Pratade med en utav initiativtagarna, Björn Linde, 24 år.

- Tanken är att det ska uppmuntra till ett annat sätt att tänka kring saker och deras värde. Att människor får ta och ge med eget samvete istället för med pengar

Visst är det vackert?

Björn Linde och Barter Town.                                 FOTO: Alexander Ödman

Rickard Alvarsson

Just nu är det febril aktivitet vid fotbollsstadion Maranatha Memorial. Fotbollsturneringen Kristen Cup, denna institution i Frizonsammanhang, ska snart sätta igång för dagen. Publiken strömmar till och lagen laddar för de kommande bataljerna.

Men. Samtidigt börjar det dra ihop sig till dagens första seminariepass. Inte helt lätt att välja för den sporttokige.
Men den idoge kommentatorn har en lysande lösning: "Är du tillräckligt kristen kan du skippa seminarierna".

Jag, som tillhör den icke tillräckligt kristna skaran, planerar därför att besöka ett seminarium med Joel Halldorf. Och titeln går inte av för hackor - "Om emopredikanten Emil Gustafson".
Wilhelm Blixt

Ryktet gick. Att ett tält rasat. Men ingen kunde väl tro att det var Teatertältet!. Ett av de största tältet på Frizonområdet.

Tydligen hade regnet på tältet blivit för tungt och tagits ned. Så bredvid vårat "Förtältet" återstår endast en tom lerfläck.

Ground zero.                                                                FOTO: Alexander Ödman

Rickard Alvarsson

Vem står när banden faller? Jonas Helgesson står när banden faller.

Rickard Alvarsson

Mörkret och regnet har fallit över Närkeslätten. Men vad gör det när Blindsides ljuder över densamma.

Och även om jag har lite svårt att förstå hur detta ganska svåra rock/hardcore-band kan locka den stora massan på Frizon år efter år måste jag trots allt konstatera att de lyckas. Blindside kan sin skit. Kanske beror det på att de är något så ovanligt som proffsmusiker som är - hör och häpna - stolta över sin frikyrklig bakgrund. Oj oj...

Dock. 

Troligtvis var det här Frizons största band i år. För vad skulle kunna konkurrera? Gårdagens Woods? Nä. Lördagens The Elms? Nä. De sistnämnda i alla ära, men inte heller de når upp till Blindsides populäritet och status här i F-zon.

Och just därför känns spelningen en aning tveksam. För det var ju - trots allt - bara en blek repris från den magiska Frizonspelningen 2006. De började om låtar och bad om ursäkt med "Frizon, är ni fortfarande kvar?". Men det är klart. Vi kommer väl att vilja se Kians hoppsparkar även den dag han sitter på hemmet.

Så. Blindside på Ladan 2057. I'll be there.

Rickard Alvarsson

För att ladda ner efter dagens arbetspass och tagga igång inför vad kvällen har att bjuda på tog jag en sumobrottningsmatch.

Måste tyvärr meddela att jag förlorade med minsta möjliga marginal. 3-2 till min motståndare. Var nära att vinna då jag snubblade på mitt eget bukfett och föll handlöst. Notera också den enorma dubbelhakan.

Men lika glad är jag för det.

Kvällens två höjdpunkter blir Jonas Helgessons talkshow och Jennie Abrahamssons konsert. Sweet.

Lina Mattebo

et var två ganska olika band jag intervjuade på vår scen i Förtältet i eftermiddag.

Först Wrestling With Angels, fyra killar i 20-årsåldern som spelat ihop i knappt två år. Ett av de osignade, men lovande upcoming-banden som Frizon bokar varje år. Lite sådär lagom spexiga med en egen fanclub i publiken som inte var sena att skratta åt killarnas fyndigheter. Men vi pratade också församling, att känna att man inte passar in om man inte är som alla andra. Och om att det oftast funkar bättre att visa sin tro än att bara snacka om den.
Wrestling With Angels musik har liknats vid Coldplay, Mew och Kent. Mycket att leva upp till, men låter sannerligen intressant.

Om vi tyckte att tältet kändes fullt vid intervjun med Wrestling with angels, insåg vi en timme senare att det gick att klämma in väldigt många fler.

Tältet var sprängfullt under intervjun med Blindside, vilka kanske inte behöver någon vidare presentation. Bandet som har sålt över en halv miljon album och spelat på turnéer tillsammans med bland annat P.O.D. och Linkin Park är kända av de flesta. Både inom och utanför den kristna subkulturen. Och just därför, att de inte bara tillbringar sin tid inom kyrkans väggar, är det så schysst att höra Kian, sångaren, svara på frågan om vad de har för planer framöver, att de främst ska söka Gud. Eftersom de inte vet vad de vill. 

Men en sak som de har gemensamt är att båda banden består av fyra killar. Var är alla kvinnliga basister, trummisar och gitarrister undrar jag? Varför är det så mycket oftare killar som spelar i band än tjejer? Det, bland annat, tänkte jag fråga under de följande intervjuerna.

Wrestling with Angels.                                                FOTO: Alexander Ödman

Publiken.                                                                      FOTO: Alexander Ödman

Lina Mattebo

Förtältet som IKON1931 har tillsammans med Libris och Liljeholmen var överfullt när Wrestling with Angels och senare på eftermiddagen Kian från Blindside gästade scenen. Sistnämnde Kian passade också på att förklara att gillade IKON1931. Speciellt polaren i Blindside Simon Greneheds artiklar.

Nu ska jag gå på Jonas Helgessons seminarium. Killen med cp-skada som skrev "Mannen i kuvösen bredvid". Också det i Förtältet. Ska bli sjukt intressant.

Rickard Alvarsson

Efter IKON1931:s intervju med Wrestling with Angels avslöjade bandet att deras trummis lägger hoppar av. Detta trots att bandet är i en riktig framgångsvåg och snart ska spela in nytt material.

Rickard Alvarsson

Det är ju inte bara IKON1931.se som är med och rapporterar från Frizon. Det finns även riktigt fina bilder från Alexander Ödman och hans kompanjoner på http://album.frizon.nu/,

Riktigt sweet bilder.

Nedanför café Sion på festivalområdet hänger en smått egendomlig skapelse i ett träd.

Från redaktionshåll var förslagen många om vad det kunde vara. En bläckfisk. En manet. Ett perfekt ställe att hångla upp någon på.
Den vita stora tygspetsgrejen fick därefter det inofficiella namnet hångelmaneten.

Tills jag gick lite närmare och upptäckte skylten som förklarade tanken bakom konstinstallationen.

"Guds rike. En försmak av himlen." Står det. Jag kände mig genast lite okristen.

Och nu har vi som sagt tagit ett gemensamt bloggfoto. Inuti hångelmaneten/himlen. Vackert.  

Lina Mattebo

Nu har vi äntligen ordnat en Bloggbild (kika till höger). På bilden: kärlek mellan medarbetare. Eller rättare sagt. Det skulle man kunna tro. Men efter Wilhelms backstabbing i går här på bloggen har relationen på redaktionen varit ansträngd.

Det Wilhelm "råkade" glömma att berätta var att vi köpt nya fina gummistövlar till honom på vägen hit för att hålla vår kära (eller före detta kära) Wilhelm Blixt torr om fötterna. Eller att vi var tvungna att gå upp klockan halv fyra (!!) för att packa bilen medan Wilhelm Blixt låg och snoozade väckarklockan gång på gång eftersom han inte skulle gå upp förrän klockan 12. Att han därigenom "missade" att hjälpa till med byggandet av vår monter. Eller att vi fixat sängplats åt en vilsen medarbetare. Vem kan det ha varit? Jo. Naturligtvis. Wilhelm Blixt.

Men så kom han tillslut. Lite sömndrucken. Klockan fyra på eftermiddagen. Vi tog honom i vår famn, hjälpte honom med hans väska, åkte med honom till vår bostad. Inte ont anande om vad som komma skulle.

Wilhelm, Wilhelm, Wilhelm. Hoppas att du vet att Frizon erbjuder bikt. Bara ett litet tips.

Rickard Alvarsson

Redan vid frukost hörde vi snacket. "Klockan fyra är det Blindside. Det får vi inte missa".

Och det är inte kvällens konsert de refererar till. Utan att Blindside snart kommer till Förtältet, en scen som vi på IKON1931 har tillsammans med våra vänner på bokförlaget Libris och folkhögskolan Liljeholmen. Där ska de grillas i intervjustolen av vår eminente skribent Lina Mattebo. Om musiken, kvällens konsert och det de svåra perioderna i bandets historia.

Tider för IKON1931:s intervjuer på Förtältet:

15.00 Wrestling With Angels

16.00 Blindside

Känns riktigt roligt.

Rickard Alvarsson

Ayiesha Wood vad okej. Fick den stora Ladan med sig med sitt rockgung och talade mellan låtarna som en riktig väckelsepredikant. "I dag kan bli den dag då du får en personlig relation med Jesus", "Är det okej att jag lovsjunger Jesus ikväll?", "Hur många av er älskar Jesus".

Det var rakt. Och medryckande.

Samtidigt, på andra sidan Frizon, började folk att köa för kvällens andra begivenhet. Säkerligen en minst lika populär akt, men med så fullständigt andra förtecken. Den motvilligt älskade frikyrkoprofilen Emil Svanängen, mannen bakom Loney, dear smög omkring bakom den fullsmockade Hemlandssångerscenen tillsammans med Frizons general Tomas Lundkvist. Han var visst nervös, sade Mia Runesson, en av de ansvariga bakom Hemlandssångerscenen. "Man vet aldrig", hade han tydligen sagt, "det kommer säkert ingen".

Kanske var han rädd för att de kristna nu, en gång för alla, tröttnat på honom och kastat honom på moralens sophög efter att han så många gånger valt att inte förknippas med kristen tro. Kanske han till och med hoppades på det.

Men så fel han hade.

Var man inte där en halvtimme innan fick man ingen plats under det lilla tältet. När han satte igång med sin späda röst tystade publiken andäktigt och de som pratade i telefon utanför tältet blev tystade med upprepade hysh.

Det var vackert. Och kanske blev ryktet om konsertens förträfflighet ännu mer intensivt eftersom så få fick uppleva den. Loney, dear lockade ännu en gång frikyrkan. Kanske mot hans egen vilja. Men jag tror inte att han kan låta bli att komma hit.

Nästa år i Ladan, Loney, dear?

Rickard Alvarsson

Det mesta är sig likt.

Rörelse, fullspäckat utbud och givetvis massa skönt folk.
Alla är liksom väldigt tjenis på Frizon, trots att festivalen numera har tusentals besökare. Någon hittar en bortglömd barndomskompis, någon annan letar upp en ny som råkar gilla samma band och så är samtalen igång.

Samtidigt är det alltid ett slag nyvakenhet första festivaldagen. Festivalhjulet ska sättas i rullning och de tar alltid lite tid.
Men i skrivande stund, klockan 21.30, hörs musik från flera håll blandat med sorlet från människor och den där känslan av att det faktiskt har startat infinner sig.

Förresten. Måste bara poängtera en viss form av schizofreni här.
Jag är mestadels på Frizon i egenskap som reporter för tidningen Dagen (följ gärna recensioner och intervjuer på Dagen.se!). Men extraknäcker lite på IKON-bloggen...

Måste dock bara berätta om resan hit.

Redaktör Alvarsson och miss Marknad Osbeck tog givetvis en bil och skickade mig gladeligen på tåget. Jag har alltså åkt tåg mellan Stockholm och Örebro. Och sedan festivalbuss från Örebro till Frizon. Det var smått hysteriskt när alla skulle gå på festivalbussarna, men det fanns också utrymme för nya bekantskaper i köerna. Trevligt!
Så firma Alvarsson & Osbeck - tro inte att jag ser det som en förlust att få åka kollektivt!

Wilhelm Blixt

Så. Mitt i detta saliga rus inser jag att Frizon har gjort det förbjudna. Eller kanske är det Torp? Nåväl. De har i alla fall tagit bort de klassiska toaletterna och ersatt dem med... vattentoaletter. Allt klotter är borta. Ett stycke kyrkohistoria har gått i graven. Hur kunde ni Frizon? Hur kunde ni?

Kanske kommer nu inte våra barn och barnbarn att få njuta av sådan poesi som endast kan uttryckas i ensamhet på en skitig toalettvägg på en kristen festival.

Jag ska vara den första att återinföra denna tradition.

Rickard Alvarsson


Band jag ska se i kväll:
22.00 Serum - En lite okänd svensk hip hop-duo. Hoppas på skönt gung och fina rim.
23.00 Ayiesha Woods - Naturligtvis. Ett av de stora akterna på Frizon och dess största scen Ladan.
00.15 Loney, dear - En klassisker i Frizonsammanhang. Hoppas han spelar något ur Särla.

Som vi har laddat. Enda sedan lamporna slocknade under förra årets sista gudstjänst på Frizons största scen Ladan . Då ledningsgruppen tillkännagav nästa års (läs årets) tema: DÖDEN. Sedan var vi längtat. Inte efter döden, alltså, men väl efter ännu ett Frizon.

För tre år sedan visste jag inte vad Frizon var. I dag är det för mig ett av de stora hoppen för kristen tro i Sverige.

Inte för att det är ett stort kristet event som lockar massor av ungdomar. Sådana är man, tro mig, ganska trött på om man jobbar en sommar med IKON1931. Vi finns ju (nästan) överallt känns det som. Utan för att det är just en fri zon från den frikyrkligt invanda. En fri zon för sådana som vågar tänka lite annorlunda. Och frisk morgonluft att andas för oss som kanske inte riktigt vågar, men så gärna vill vidare mot det ärliga och genuina. Mot Jesus.

För Frizon handlar om Jesus. Så skriver de i festivalhäftet. Kanske är det så enkelt.

Rickard Alvarsson