På vägen hit bad min vän och resekamrat mig att berätta om Frizon. Det är första gången han ska vara med på Frizon och hans främsta förutfattade mening var att det är en stor "köttmarknad" (det vill säga massa ungdomar som i sina snyggaste outfits vilt raggar på varandra).

Det är få kristna sammanhang jag känner mig bekväm i längre, svarade jag. Men Frizon är ett av undantagen. Och för det är jag dem evigt tacksam. För jag behöver det, gemenskapen, förbönen, förebilderna, de nya tankarna, uppbrotten.

Tidigare i somras skickade jag ett mejl till en tjej jag aldrig träffat men ändå kommit att tycka om. I hennes tidigare mejl hade hon skrivit att hon tyckte att det var lite för mycket yta över vissa saker på Frizon. Och lite för mycket "kram-i-korridoren-kristenhet".

Ja, Frizon kan sannerligen vara en estrad för allt vad frikyrkosubkultur heter, svarade jag. Jag har flera gånger känt mig fruktansvärt ensam och väldigt otillräcklig för att jag inte pallat med det. Men. Jag tycker också att det är ett av de där kristna sammanhangen där jag faktiskt trivs. Där många människor bakom festivalen och de medverkande både tar sin tro på allvar och vågar ifrågasätta, ta upp det obekväma och se bakom det konventionella. Om man lyckas sila bort en del (och så är det ju med alla sammanhang, inte bara med frikyrkovärlden) så är det ett andningshål.

Ett andningshål. En plats att hämta kraft på. Någonstans där jag kan få hjälp med att möta Gud. Det är Frizon för mig.

- Lina