Dagens seminarieval blev "En gång kristen alltid kristen, eller?" med Fredrik Wenell.

Han började med att ställa ett antal frågor vi deltagare kanske kommit dit med, som exempelvis: "Duger jag inför Gud?" och "Vilka är egentligen frälsta?"

De frågorna besvarade han snabbt med "Ja" och "Det är inte din och min fråga". Mer än så tyckte inte han att de behövde utvecklas. Han menade att det är destruktiva och lite ängsliga frågor. Som fokuserar väldigt mycket på mig och mitt. Frälsningen i Bibeln handlar inte om Lina Mattebos frälsning, utan om att Guds upprättar sin skapelse.

För det första tar det tid att bli frälst, sa Wenell. Frälsningen är en process, något som börjar och sedan fortsätter. För det andra är frälsningen en handling av Gud, inget vi kan göra själva. Och för det tredje är frälsningen målinriktad. Egentligen kanske vi borde använda ordet omvänd istället. Att vi vänder om, får ett annat mål och en annan livsväg, börjar längta efter det Gud vill.

Just därför menade Wenell också att frälsningen kan gå förlorad. Inte för att Gud har förändrat sig, utan för att våra ögon grumlats och vår längtan blivit annorlunda.

Han tappade mig där nånstans i mitten. När han började prata om disciplin à la Stefan Holm och att frälsningen innebär att längta efter det Gud vill. För jag har försökt så många gånger, och varje gång blivit besviken när jag inte räcker till. Visst att jag längtar efter saker jag tror att Gud vill, men jag längtar efter andra saker också, som jag är rätt övertygad inte alla gånger är så förenliga med Guds vilja. Och jag vet att min disciplin inte räcker för att ändra på det.

Men när han mot slutet ställde frågan om hur vi då ska göra för att komma dit, var jag med igen. Han menade nämligen att det första misstaget vi gör är att tänka att det är upp till var och en. När det egentligen är ett gemensamt ansvar att arbeta på vår frälsning. Så tror jag verkligen det är, i detta vårt individualiserade land. Vi behöver varandra. Det andra problemet vi ofta gör är att tro att frälsning bara kommer inifrån. När det mycket handlar om möten med andra människor, förändrade vanor, val vi gör. Även där handlar det ju mycket om de människor vi omger oss med, och vilken sorts gemenskap vi har.

Jag längtar verkligen efter en kristen gemenskap som finns med i hela mitt liv, efter öppna relationer utan skam. Men det är ju så lätt att säga och så svårt att göra. En sak har jag dock konstaterat. Många pratar om att det viktigaste är den egna relationen med Gud hemma i kammaren. Det funkar dock sällan för mig. Jag möter oftast Gud genom andra människor, i Hans skapelse, genom musik eller ord. Därför tycker jag det också är skönt med lite mer högkyrklig liturgi där det inte alltid handlar om hur mycket jag känner för att ära Gud just där och då. Utan där jag kan få uttrycka det jag innerst inne vet att jag vill, med olika handlingar och med ord som andra skrivit.

- Lina