Det här är vackert, tycker jag:

Solnedgång över fält som aldrig verkar ta slut.

En promenad i ensamhet, och vända sig om. Se tältsiluetterna långt där borta, höra musiken från festivalområdet på avstånd.

Lyssna på musik som gör benen svaga och får allt runt omkring att försvinna för en stund.

Emil Svanängen säger under sin konsert att han brukar prata om Frizon-publiken när han är ute i världen och spelar. För att vi sjunger så rent att vi fasar ut oss själva ("och vad det egentligen betyder får ni slå upp i en bok, men det är bra"). 

Sen spelar Loney, dear Sinister in a state of hope, låten jag lyssnat på om och om igen under våren. På ensamma promenader då jag försökte hålla fast vid hoppet. En vår jag tillbringade i Moldavien som volontär på ett ungdomshem. Blundar och på en sekund är jag tillbaka igen. Musik har den förmågan, att konservera känslor och tider som flytt.

- Lina