I helgen dök jag rent spontant in mitt i ett pågående ungdomsmöte i en församling på min hemort.

Kvällens talare, vilkens namn är oviktigt för sammanhanget... och vilket jag heller faktiskt inte minns, talade om att "ge upp" sitt liv för Jesus. Han använde troligtvis inte just uttrycket "ge upp" men för min del kändes det lite så.

Det hela utvecklades till ett sorts lovordande av martyrer. Exempel gavs på människor som hade gett upp allt... för att kunna gå ut i mission och dylikt. Jag har absolut inget emot det, istället är det beundransvärt med personer som är så starka att de klarar av att ta de beslut som behöver fattas i en sådan situation.

Jag kände bara för att kort och helt oombedd fylla i lite.

Personligen tror jag inte Gud har lagt ner intressen i oss för att vi sedan ska försaka dem. Jag tror att Gud behöver människor som kan vara verksamma inom alla olika sorters områden.

Jag vill inte såga helgens predikan, det är positivt med pastorer som vågar utmana oss ungdomar. Men jag tycker heller inte att man ska ha dåligt samvete för att man inte väljer att helt sonika lämna sitt sammanhang och med bibeln under armen dra på sig sandalerna.

Du kanske är en av få, eller den enda kristna personen i den omgivning där du befinner dig. Då är det absolut ditt missionsfält. Trots att det kanske inte innefattar att du dagligen måste äventyra ditt liv... på grund av din övertygelse.