“Being happy doesn't mean that everything is perfect. It means that you've decided to look beyond the imperfections.”

Friedrich Nietzsche är en man jag på många sätt har svårt att förstå men den här meningen och dess perspektiv har under en längre tid etsat sig fast hos mig.

Att se bortom bristerna. Ändra vinkel. Det ligger nog mycket i det han säger. Jag vet. Det kan tyckas att jag säger emot mitt tidigare inlägg men hans essens i citatet talar inte om ett socialt spel där vi drar fram några trevliga repliker. Ställer en fråga men antar ett svar. Jag tror inte han menade att vi ska leva i förnekelse och dra fram några peppande Halleluja för att om möjligt skapa en eufori. 

För mig visar det här citatet på ett sätt att leva. Se på sitt liv. På andras. Från ett annat perspektiv. Att vrida om sitt förhållningssätt. Ta tag i dina problem men se bortom dom. Inse att om jag söker Honom kommer Han fylla mig med sann glädje och eufori. Inse att Han har älskat mig först och att mitt perspektiv måste ändras, inte Hans. Att leva livet från ett annat perspektiv. Hans perspektiv.

Dagens känsla. Dagens låt.

Jag har hört det så ofta. Sagt det själv. Tänka det.  Levt som det. Lever som det.  Försöker sluta. Försöker inse och göra något åt det.

”Det där är inget för mig.” Ord som stilla visar på en beteende. Ge upp. En flykt som sovrar bland eventuella handlingar. En möjlig handling för någon annan. För sig själv. Ett skydd för att inte såra andra men framför allt sig själv. En del av mig vill inte veta mina begränsningar. Jag vill inte få det på papper. Få det klart för mig. Vem jag är.

Men samtidigt försöker vi med allt. Böcker, tester och kurser. ”Det är inte jag.” Ju harmlösare, desto bättre. Vi vill ju bara få fram bra saker. Vi försöker hitta oss själva och därigenom den mytomsbundna lyckan. ”Det där är jag.” Försöker se oss själva och leva ut den dröm vi ”egentligen” har. Göra det vi vill, när vi vill. Välja bort och vraka. Frihet. Det som inte passar in på bilden av mig, det skall inte visas. Vem jag är. Eller vem jag vill vara.

Det är inte bara fel. Inte fel att hitta sig själv men hur länge ska vi söka? Vad söker vi efter egentligen? Är det verkligen lycka vi vill uppkomma? Finns den egentligen här på jorden? Ren, konstant och ärlig. Sann.

Jag känner mig ofta otillräcklig i den strävan. Känner mig som en fet hamster som springer snabbare och snabbare i ekorrhjulet. Allt för hinna med. Har målet klart framför mig. När jag sprungit dit. Då. Då Jakob. Då är det klart. Där finns den. Lyckan. Den riktiga Jakob. Kommer jag nå den?

Springer snabbare och snabbare. Hjulets fart ökar för varje krafttag jag tar. Snabbare. Försöker göra mer. Försöker hinna. Rör jag mig framåt? Se målet. Var målet. Var den du vill vara.  Jag försöker vara nöjd men det är det svåraste jag vet för en del av mig tror inte på det. När jag var barn blev jag nöjd när jag målat en teckning. Byggt ett slott i Lego. Nu när hjulet spinner snabbare är det svårt att finna glädje i en simpel teckning. Nu är det utbildning som gäller. År och månader av uppoffring. Effektivitet och dess görande.

Att bli nöjd. En del av mig är rädd för det. Jag vet. Det låter märkligt. Är märkligt men att vara nöjd upplever jag ofta som en pseudonym till rädsla. Ett stillestånd där rädslan påverkar oss att inte göra det vi egentligen vill. En täckmantel för att inte skaffa ett nytt jobb. En resa till Sydamerika för att hjälpa till på barnhem. Det är en märklig blandning av för och emot. En blandning där jag vill vara nöjd. Jag vill kunna se på en ful teckning och vara just det. Nöjd. Men jag vill även se mitt liv som en ständig förändring. En kamp för att, i mig själv, bli en bättre människa. Ett ekorrhjul. En strävan där nöjdheten inte dödar utan ger mig delmål att blir den jag vill vara. En person mer lik Gud.

Allt är svårt och jag försöker tänka det. Leva det. Försöker sluta. Försöker inse och göra något åt det. Leva. ”Det där är något för mig.”

En söndag 2010

Är det bra med dig? Den snabba frågan ställs från en bekant medan jag går för att slå mig ned i kyrksalen.  Leendet från personen är varmt, välkomnande och troligtvis ärligt. Frågan är ställd och jag svarar direkt. Utan att tänka. Det är bra. Hur är det själv? Tydligen var det bra och personen går hastigt för att sätta sig längre bort.

Vad skulle hänt? Hänt om jag tänkt efter och sagt hur det är. Hur kast jag sover. Hur ont jag har i magen. Stress och oro. Hur det är. Hur jag mår. Men frågan löd inte så. Frågan lyder aldrig så. Aldrig i vår perfekta frikyrkovärld. Jag har ett skal och det är det som gäller. Jag gör det själv. Lika ofta. Frågar samma fråga själv. Antar samma svar. Jag är en del av detta. Ett Sverige som inte vill prata känslor.

Mötet börjar. En sång drar igång. En om Gud. Min Gud som jag tror på. Om att Han alltid är närvarande. Omsluter varje del. Varje gång. Glädje och hopp. Människorna ler i salen. Folk sitter och står. Det är en bra lovsång. Sången är fin och vi sjunger alla med i verserna. Allt är som det ska. Perfekt.

Jag vill inte. Jag är less på det. Orkeslös. Jag orkar inte längre inbilla mig till denna lycka. Denna typ av Kristendom där allt och alla är fullkomliga. En fromhet där inga bekymmer finns utan de alla dog den dagen de mötte Herren.  Jag upplever det ofta så. En falskhet. Inför sig själv, andra och Gud. En mentalitet där samtal runt tvivel, bekymmer och ångest lätt sorteras bort bland pastorers och prästers predikoidéer.

Det är svårt. Det är inget man ska leva i och framförallt tala om. Det är för privat. För nära och rädslan för att tappa förtroendet är stort. Det är lättare att bara ställa en snabb fråga. En fråga på rutin, utan innehåll. Är det bra med dig? En fråga med ett antagande. Att det är bra.

Men det är inte alltid bra. Det var länge sedan han nu var mig nära. Jag lever inte ett liv i seger. Mitt liv är inte perfekt. Aldrig varit och kommer här på jorden aldrig vara perfekt. Jag är less på det här nu. Less på Halleluja. Less på att peppas till eufori genom karismatiska ord, rörelser och sånger. Ett kyrkligt lyckorus där allt ska lämnas bakom sig. Gömmas och glömmas.

Jag vill inte leva ett liv där varje skavank i mig, ogjort ska sminkas och slätas över. Vill inte leva i ett kristet sammanhang där normen att vara perfekt är dennes utopi. En önskedröm där alla lever likt i slutet av en disneyfilm. Homogent och klyschigt.

Jag vill leva i en ärlig tro på att Gud finns och att Han kan hjälpa mig genom allt. Att vi, Hans folk har möjlighet att komma närmare Honom och genom det lämna ifrån oss mer av våra bekymmer. Jag vill leva i ett kristet sammanhang där askkoppar finns vid utgången. Där människor får fimpa sina bekymmer. Där människor får samtala, ses och höras. Jag vill leva i ett sammanhang där vi vet var vi är någonstans men även vart vi är på väg. Till Gud. Vår perfekta Fader. 

”En timme tar en vecka här

Slå mig så att nånting händer

Visarna på klockorna går bakåt här

Jag skakar om kalendern.”

Annika Norlins toner från hennes låt Isarna hörs i mitt öra medan jag cyklar i snö. Norrland. Hon sjunger om sitt land. Mitt land. Norrland.

Ett land som är älskat att älska och förakta. Det är märkligt ändå. Denna del av Sverige. Denna större hälft av vårt land som så många har en mening, fördom och åsikt om.

De tar våra pengar. Slöa. De sitter. Dricker hembränt. Skjuter och dödar fridlysta arter. Försäkringskassan. Snö och kyla. Norrland.

Ord som skapat en bild över den del av Sverige som jag stammar från. Jag stolt. Inte över orden. Inte över att jag själv ser hur orden blir allt mer sanna. Jag är stolt över att härstamma härifrån. Dessvärre är det här inget jag nu vill bo i utan bara vara i. Norrland.

Det varma vattnet skapar imma på mina glasögon medan jag dricker en klunk te. Utanför Pilgatans bokcafé blåser en pust med flingor ned från björken. En bok på hyllan drar åt sig min blick. Där bredvid Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit står boken Norrländskt vemod. 

Ett vemod som många här upplevt. En upplevelse och ett vemod över att ingen ser och vill höra. Vintern lång och milen många. Tilltron till oss och vår landshalva är låg. Ett kargt landskap som ingen tror på. Där ingen tro finns.

Kusten eller söder hägrar. Samhällen, hus och gårdar töms. Århundraden av tilltro och arbete läggs ned. Likt flyttfåglar rör sig människor söderut. Sorgen finns hos mig men jag ställer mig samma fråga själv. Skulle jag kunna tänka mig att bo här?

Frågorna är just nu många. Detta vemod är något jag fasar för men samtidigt är det för mig intressant. Att tillbringa min tid i naturen. I dess ensamhet. Det kan lätt förväxlas med melankoli och vemod men kan även innehålla dess motpol. Jag är rädd för tanken. Rädd över att leva i detta land. På ett sådant sätt. Rädd för ensamheten. Kylan. För att uppfattas och bli orden jag tidigare skrivit. Rädd för att bli mitt land. Norrland.

Sjömannen ber inte om medvind, han lär sig segla.

Gustaf Lindborg

Tystnad. En stilla vindpust dränker ljudet från cykelhjulens färd i snömodd. Igen. Det är vinter. Nu igen. Jag som varje år går på vårens lilla retning där i mars. Tror, hoppas och vill. Vår. Men här finns nu bara vinter. Kyla.

Kallt. Jag ser en man på min färd hem. Ljuset från gatlyktorna lyser på honom likt ur en pjäs på Norrlandsoperans scen. Snömodden ligger tät och jag cyklar sakta för att inte stupa. Jag ser honom där i gränsen mellan ljust och mörkt. Han bär på platspåsar och pant. Gatlyktan lyser nu inte upp hans väg. En öppen ryggsäck sitter på hans trasiga cykels pakethållare som han drar fram i snön.

Han vandrar vingligt över gatan och jag cyklar sakta förbi. 

Våra blickar möts aldrig. Han ser mig knappt. En person som likt alla andra som går förbi. Vad ska hända? Vad ska göras? Jag ställer frågor som jag vill svara. Jag svarar inte.

Varför?

Varför är jag en av dom som inte stannar. Inte hjälper. Inte svarar. Tillhör den stora skara som vill men inte när tillfället kommer. Talar mycket men utan konkret kärna. Jag skäms.

Jag vill vara den någon som väljer att göra något. Se någon. Det är en rädsla men den vill jag försöka bli bättre på att ta. En rädsla att övervinna. För någon annan. Att hjälpa människor där ute. Ute i kylan.

Snön yr. Vinden tar tag i min stickade halsduk medan jag svänger mellan förvridna fjällbjörkar. Andas lätt in den friska luften. Ser ut över det karga landskapet som breder ut sig. Försöker ta in. Försöker förstå. Försöker inse. Jag är en del av detta. Hans detta.

Solen bryter igenom molnen och reflekteras i flingorna medan jag skär genom pudersnön. Kyla. Virvlar av snö syns i horisonten. Berg åter berg. Dal efter dal. Inget samhälle. Ingen stad.

Svårt att tro. Svårt att fatta. Men nu blir allt konkret. Naturen. Allt skapat kreativt och vackert av en Gud. Min Gud. En Gud som märkligt nog älskar mig. Frågan är oändlig.

Han. Han som bryr sig om mig. Han som ofta känns så frånvarande. Han. Min Gud. Syns här klart i allt jag ser. Finns här. Storslaget. Närvarande. Min gud.

Varje sten och snårig björk. Han. Varje örn och isig backe andas Guds skapande. Guds Natur. Långt ned i dalen går imma upp från Kittelfjälls värmestuga. Likt ett monopolhus syns den från håll i klar röd färg. Umeå, plugg och stress är timmar bort. Genom dalar. Genom snö. Världen är stor. Jag liten men jag är en del av detta. Hans detta.

Klockan slår nio. Den Marimekkoklädda damen höjer rösten för att försöka överrösta samtalen i den stora salen. ”Ursäkta, hallå!” Ingen lyssnar. ”Välkommen till Östra Paviljongen och till er tid för tenta” Ingen vill lyssna. Fokus. Det är dags nu. Dags att tenta.

Tystnaden lägger sig snabbt över salen. Solen skiner in och skapar skuggspel på golvmattan av gröngrå plast. Ännu en gång sitter jag här. Här med mitt papper. Här för att prestera.

Stressen lägger sig sakta men ökar igen. Det här kan jag. Kanske. Den sterila miljön hjälper inte till. Det dammiga plastträdet står där som ett bevis över en tid då någon faktiskt trodde och ville göra en skillnad. Tragik.

Det är märkligt. Märkligt att ingen gör något. Tentan talar om kontextens inverkan på minne. Minne och kognition. Omgivningens stora påverkan och dess skillnad på att minnas i tid och rum. Faktan är klar men resultatet är färdigt.

Man minns sämre i sterila miljöer men här skall inget ändras. Det har alltid varit så. Varför ska vi förbättra och förändra oss när det fungerar. Jag vet hur de tänker. Hur det fungerar. Köper det ej men måste. Kommer jag bli en av dom. Är jag en av dom. En av dom som gör likt generationer gjort innan. Det behöver inte vara dåligt men valet finns där ändå. Valet att välja.

Är jag en av dom som köper koncepten och väljer att leva efter dom. Leva i dom. Det behöver inte vara det enklast alternativet. Inte fel. Inte rätt. Bara en väg upptrampad av människor med mål och människor bakom som trodde de ej valde. Vad har jag valt och vad ska jag välja.

Tystnaden lägger sig i klassen medan skrivningarna delas ut. Det gnekandet ljudet från våta gummisulor mot plast ekar mot de kala väggarna med svampad bård. Försöker fokusera. Pulsen ökar. Prestera. Du måste klara det nu. Vara duktig. Var bra.

Försöker få ned mina tankar till ord. Ord jag glömt och gömt. Prototyper och mallar. Gräver. Kom ihåg Jakob. Kom ihåg. Damen skrider sakta förbi och ger mig tentan enligt rutin. Det är dags nu. Dags för tenta. Dags att välja.

Atcho! En nysning bryter tystnaden. Några rycker till och kollar barskt på den förkylda studenten som frenetiskt försöker torka upp snoret på bänken framför sig. Det så kallade Röda rummet återgår till stillsam tystnad.

Jag har tenta. Pyramider, teorier och modeller. Ångest. Allt blandas.

Jag har levt med det ett tag nu. Paniken finns över att inte ha koll. Inte ha struktur och ingen röd tråd att dra och följa. Kognition är ämnet.  Att tänka.

Den A4utskriva skylten i word önskar oss fortsatt lycka till i vårt tänkande och talar om tystnaden som vår hjälp i nöden. Här skall det vara tyst. Datorer är ej välkomnade utan endast det sorlande ljudet av blyerts mot papper kan tolereras.  Tyst. Tyst och lugnt.

Men i mitt sinne är det varken tyst eller lugnt.  Ord och namn varvas om vartannat.  Takten ökar. Prefix och fonem. Gubbar och schemata.  Ett namn till. Teorier och analyser. Det måste nå en gräns. Primalskiss och 2 ½ D-skiss. Det ökar i takt. Jag vill skrika. 3D-skiss. Skriver snabbare. Bryta tystnaden. Ropa. Skratta högt. Hjärtat slår. Pustar ut.

Orden blir till ett slags mantra. ”Jag kan tenta, jag är inte rädd.” Jag lämnar Röda rummet i åter stillsam tystnad. Jag är inte rädd. Jag kan tenta.

Det är den första mars. Kyla. Den röda klockans bestämda slag ekar mot kökets diskho. Hemma. Det är dags nu. Dags att börja blogga.

Jag har länge haft svårt för det. Att blogga. Att offentlig visa sig fram för andra. Inför andra i text, bild och ord. Blottad. Att visa sig stark men sårbar. Visa åsikt men också då göra en förändring. Det är svårt. Svårt att göra det rätt. Lätt att göra det fel. Att blogga.

Under 2010 hade jag bestämt mig för en sak. Ett nyårslöfte som pressade mig till nytt skapande, blottande och självrensning av fördomar. Jag skulle bli en av dom, kanske en av er. En av de alla. En bloggare.

Den resan lärde mig mycket och några av dessa tankar kommer jag ta upp här under min månad som bloggare. Mycket nöje. Om du vill läsa min nyårslöftesblogg finns den här.