Men trots ringlande köer till paketinslagningsbordet är det ju ändå den kristna tron som i grunden ska ha tacken för extraledigheten i december. Göteborgs-posten publicerar därför dan före dopparedag en artikel om Jesus, skriven av Svenska kyrkans förre ledare KG Hammar, under rubriken "Tolkningarnas herre". Jag hittar den någon dag senare och vrider mig sakta i stolen när jag läser hans åsikt om julens budskap; ett sammelsurium av tankar som menar att vi inte vet vem Jesus verkligen var, och att det inte heller är viktigt. Han avslutar artikeln med att säga:

"De senaste decennierna har präglats av ett vridande och vändande på den historiske Jesus i sin judiska ursprungsmiljö. Det tycks finnas mycket att läsa mellan raderna i det äldsta evangeliet, Markusevangeliet, om vem denne Jesus var eller skulle ha kunnat vara. Vem kan påstå något bestämt? Det enda vi med säkerhet kan konstatera är att någonting hände i det lilla och undanskymda som satte fart på en utveckling utan motstycke genom tiden och ut över världen. Men hur ska vi förstå det? Förståelse hör samman med begrepp och föreställningar. Och dessa tycks vittna om hemlöshet. Inget enskilt begrepp och ingen isolerad föreställningsvärld tycks definiera hemligheten. Det som återstår är ett förhållningssätt som innebär att vi är beredda att leva begreppsöppet och nyfiket och undviker alla förenklade vi och dem-positioner. Och kanske viktigare än så. Det finns en hemlöshet som inte handlar om begrepp och föreställningsvärldar, som finns mitt ibland oss och drabbar många av oss. Kan en berättelse påverka och förändra våra förhållningssätt mot varandra, så är den väl värd att läsa, om och om igen, oavsett om det som berättas rent faktiskt har hänt eller inte.

Kanske hör vi då också ängelns röst på nytt, den som handlar om det svåraste av allt: Var inte rädda! I vintermörker med hotande framtidsutsikter nära inpå är kanske detta det viktigaste av allt."

Jag befinner mig i min farmors lägenhet i Lund. Hon råkar av en händelse bo granne med KG Hammar. När det så blir en paus i julklappsredovisningarna och julmaten grips jag av en plötslig lust att gå över, knacka på, önska god jul och förklara för honom. Förklara att hans tolkning av evangelierna inte alls gör rättvisa åt dem som skrev dem, förklara faran i att förvandla religionens huvudanspråk till mina egna, högst subjektiva, önskningar, och sedan kräva en förklaring till detta "något" som fick så stort genomslag.

Men allra helst skulle jag vilja ta vår gamle ärkebiskop i handen och säga att det visst är något som har hänt (och att det är sant - för bara sanningen kan skapa sådana ringar på vattnet) och detta något är att Gud har besökt oss. Det är detta vi firar (för det är värt att firas) - att Gud har besökt sitt folk. Och att det är det som är det viktigaste av allt.

Det är den enda anledningen vi har till att i vintermörkret inte vara rädda.