Det är den 19 december och julavslutning med Credoklassen. Jag sitter i ett kyrkbänkshörn i finklänning tillsammans med mina klasskompisar och känner mig plötsligt väldigt liten igen. På väggen projiceras nämligen dikten som jag som sjuåring lärde mig utantill och på min första avslutning läste upp för hela skolan. I tidsmaskinen i mitt huvud färdas jag bakåt. Jag kan den fortfarande flytande.

Jag tänkte när jag skrev mitt förra inlägg att det ibland kan vara svårt att hitta formuleringar som fångar vad man faktiskt personligen tror på. Formuleringar som fångar vilka frågor det egentligen är man hittat svaret på. När jag ägnat hela livet åt att fundera över Gud, borde jag väl ändå vara bäst av alla på det. Men ofta kommer de bästa formuleringarna av de stora frågorna någon helt annanstans ifrån. Till exempel från Viktor Rydbergs dikt Tomten. (Läs den!)

Tyst är skogen och nejden all

Livet där ute är fruset

Blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker han sig höra tidens ström,

undrar varthän den ska fara,

undrar, var källan må vara.