lördag och en jazzbar i köpenhamn. någon gång strax efter midnatt stiger vi för en stund ut ur scenbilden. lämnar konversationer och skratt för att kila fast oss i soffan några meter bort och titta. på vänner som i det flammiga ljuset lutar sig mot varandra över borden och pratar. på johanna och anna som dansar mellan stolarna. på tobias som, när lokalen tömts, tagit vid där bandet slutade och från scenen fyller rummet med piano och jazzimprovisation. personalen slamrar med disk och ölglas i köket. mitt hjärta slår stilla. det är skönt att få vara utanför sig själv och bara betrakta det man tycker om.

- du, när man predikade om himlen när jag var liten och sa att det var ständig lovsång framför tronen tyckte jag att evigheten verkade så fruktansvärt tråkig, jag vill att detta ska vara himlen.

- men jag tror att detta är himlen... ett rum med relationer så hela och så rena som de vi i det dunkla ljuset nu tycker oss se konturerna av.