Sedan många år tillbaka är ett av mina största irritationsmoment den helylle subkultur som skapats i många kristna sammanhang, och jag får erkänna att det fanns en viss ironi i det förra inlägget (fast både musiken, böckerna och kakorna rekommenderas verkligen). Jag tar inte för en sekund avstånd från tanken om den kristna gemenskapen, den tror jag är grunden för ett fungerande kristet liv i praktiken, men måste den med nödvändighet vara omhuldad av soffkuddar, kristen musik och kladdkaka? Är det mängden stearin under naglarna efter avslutad kyrkfika som kvalificerar in dig i den kristna klubben? Och dessa ständiga lekar! Länge störde den mig, den gulliga och kramgoa kristna bubblan, och jag har på grund av det många gånger backat från typiska kristna former och attribut. (Lyckas därför bara få 52% på pingsttestet och kvalificerar mig enbart som "Kristen"... Å andra sidan är jag inte uppvuxen i pingst.)

Men med tiden har jag väl blivit mer och mer medveten om att det inte bara är de kristna sammanhangen som har sina stereotypa umgängesformer, varje grupp du möter i samhället odlar sina egna kulturmönster. Jag inser också att jag själv, trots allt, i högsta grad är en del av den kristna kulturen (jag kunde ju faktiskt bocka av alla de föreslagna aktiviteterna i inlägget nedan) och många gånger trivs fint i den och tycker att den är bra. Samtidigt har jag en tendens att i smyg fortsätta att driva med den. Jag tror att vi som kristna, mer än andra, måste vara medvetna, och på på det klara med, vilka sociala kulturer vi odlar och hur de upplevs. Hur viktiga är de för oss? Finns det alternativ till det spiknyktra bullbaket på fredagskvällarna? Behöver vi kulturen för att behålla vår tro? Blir den kultur vi odlar ett problem då vi möter andra? Påverkas vårt välkomnande av hur väl människor passar in?

Behave - belong- believe?

Believe - belong - behave?