29 december. Solen går upp över fjälltopparna och under en brinnande minut, medan vi envist åker för att få upp värmen, färgas alla skuggor rosa och iskristallerna blänker skarpt på de vindbitna björkstammarna och kryssen. Längdskidspåret går som en tvär rand i en omärkt värld och en tjugo grader kall tystnad biter sig fast i kinderna.
Kalfjället är och förblir min tydligaste inre bild av helighet. Orörligt, vitt, oändligt vackert, vilt. Solen reflekteras i varje pixel av bilden och jag tvingas slå ner min blick. Vinden blåser så hårt att det gör ont att andas och jag tvingas stänga min mun.