För någon vecka sedan hade Dagen en artikelserie om "den stora kyrkflykten", där man intervjuat personer som lämnat den kristna gemenskapen. Jag funderade vidare på kulturen i kyrkan och varför den upplevs som trång.

Många av de intervjuade sa att de inte fått svar på sina frågor, och inte heller tillåtits att vara kritiska. I slutändan tror inte jag att det handlar om att kyrkfolk har insnöade umgängesformer, vårt största problem är nog snarare att vi inte längre greppar djupet i vår tro. 

Jag tänker att kyrkan idag gör helt fel när hon, livrädd för samhällskritiken, stänger in sig och enbart hänvisar till känslor och hjärta, när hon istället kan vända sig direkt till huvudet och på en intellektuell nivå förklara varför kristen tro är det enda som i slutändan håller. För sanningen är den att kristen tro har väldigt bra svar att ge. Det är bara det att kyrkan har glömt bort dem. Ingen annan syn på livet kan förklara människan, hennes problem, längtan, lidanden eller ångest, kreativitet, skönhet, storhet eller trasighet. Finns Gud finns det inga mänskliga frågor som kan sätta dit honom. Kristenheten måste stärka sitt självförtroende och våga ge alla bra svar som faktiskt finns. Annars kommer den kvävas i sin egen isolation från omvärlden och oförmåga att ge svar på kritik, alternativt brinna sönder av alla andliga uppjagade känslor.

Var med och skrev en artikel om detta som publicerades för ett par dagar sen som ett svar på artikeln om kyrkflykten.