Tillbringade en kväll i Allhelgonakyrkan i Stockholm för att lyssna på en kär vän som tillsammans med sin klass framförde nyskrivna psalmer. Majoriteten av eleverna i klassen var inte kristna, men jag tyckte att det var fint - trots lite för klatschigt mellansnack. Det var vackert att höra de som inte tror uttrycka sin längtan och sin svaghet. Som uppväxt i kristna sammanhang upplever jag ofta att jag fått svaren i handen innan frågorna hunnit komma. Mycket jag fick lära mig om längtan, lidande och hopp som femtonårig konfirmand har länge varit bara ord, och först med tiden har frågorna (och svaren) blivit mina egna.

Ibland funderar jag dock på hur de sedan länge färdigformulerade svaren på livets frågor påverkade mig att se på frågorna i mitt inre när de väl kom. På vilket sätt påverkade den själklara lösningen mitt sätt att förstå ekvationen? Att höra uttryck från människor som inte är uppvuxna bland svaren var befriande. Det var modiga och vackra psamler, och faktiskt brottades de många gånger med sina frågor på precis samma sätt som jag.

Vet att psalm kanske inte är frikyrkoungdomars favoritsätt att tillbe. Själv är jag uppväxt med psalmer och för mig tillhör de ett ganska självklart sätt att lovsjunga. Dock har de flesta unga kristna idag inte längre en så stor relation till den svenska psalmboken, vilket jag tycker är synd. Visserligen kan psalmer verka lite tre-tons-stolpiga i jämförelse med extremt välproducerad hillsong-lovsång, men de gamla psalmerna bär på en så rik teologi. De skiljer sig många gånger från dagens jag-centrerade och upplevelsecentrerade lovsång. De har ett annat slags fokus på Gud, en undervisning om hoppet, församlingen och det kristna livet, de har kraft och mening och för mig mycket ärlig botten. Och jag tycker mycket om att sjunga de sångerna.

Därför introducerar jag er härmed för söndagspsalmen.

(Jag smygbörjade redan i januari)