- Är du inte törstig, sade Lejonet.
- Jag dör av törst, sade Jill.
- Drick då, sade Lejonet.
- Får jag... kan jag... skulle du vilja gå undan lite medan jag dricker? sade Jill.
Lejonet svarade bara med en blick och en låg morrning.  Och när Jill stirrade på Lejonets orörliga skepnad, förstod hon att hon lika gärna kunde ha bett berget flytta sig för hennes skull. Bäckens ljuvliga porlande gjorde henne nästan galen.
- Lovar du att inte... göra mig nåt, ifall jag kommer? sade Jill.
- Jag lovar ingenting, sade Lejonet.
Jill var nu så törstig att hon tog ett steg närmare utan att märka det.
- Brukar du äta flickor? sade hon.
- Jag har uppslukat flickor och pojkar, kvinnor och män, kungar och kejsare, städer och riken, sade Lejonet. Han sa det inte skrytsamt eller sorgset eller ondskefullt. Han bara sa det.
- Jag törs inte, sade Jill.
- Då kommer du att dö av törst, sade Lejonet.
- Hjälp! sade Jill och närmade sig ett steg till. Då är det väl ingen annan råd än att jag letar reda på en annan bäck.
- Det finns ingen annan bäck, sade Lejonet.


Ur "Silvertronen" av C. S. Lewis.