funderade efter helgen på om jag blev kristen för att jag skulle ha en mening med mitt liv, eller för att jag insåg min trasighet och behövde någon som förlät mig och som jag kunde vara beroende av. det här samhällets individualism kryper in under huden. med vilken inställning närmar vi oss Gud?
jag tänker att jag nog började i det första, men att jag med tiden (med en skrämmande klarhet) insett att det måste vara det andra. eller, att det andra ger det första kanske. men inte tvärtom.