en ljust grå himmel spänd över söndagsförmiddagen. barmark, gräsmattan syns igen, snödropparna tittar fram och fåglarna sjunger lågmält. det våras.

och när allt smälter undan, vad hittar man då?

och när man gräver ner i jorden, hur långt har tjälen då gått?

dansar av mig dagens grubblerier tillsammans med mina systerliga kompanjoner på den stora 8 mars-festen på södra teatern i stockholm, arrangerad av tidsskiften bang kvinnodagen till ära. försöker jaga bort mina hjärnspöken genom att för en stund röra mig i en helt annan typ av krets. ane brun, elin sigvardsson, jennie abrahamson och nor el refai på scenen. 

det är något intensivt och eggande i atmosfären denna kväll, och konferencieren påstår någon gång runt midnatt att lokalen nu har lyft och att vi svävar fram över huvudstaden. men samtidigt som jag undrar, under vissa snuddande sekunder, om inte södra teatern faktiskt inte lättat i alla fall lite från marken, är det samtidigt något i mig som känns tungt och fastlåst. snurret i hjärnan drar igång igen.

för hur viktig jag än tycker att kvinnofrågan är finns det något i stämningen i rummen som gör att jag ändå inte riktigt känner mig välkommen. den överväldigande majoriteten av tjejer på dansgolvet är underligt lika varandra, och framifrån scenen blandas sakta också många andra frågor in, som inte har med kvinnofrågan alls att göra, men som jag som feminist antas skriva under på lika självklart. och plötsligt upplever jag mina medsystrar som något fientliga, för jag förstår att om de anade mina religiösa eller politiska ståndpunkter så skulle jag inte längre vara en riktigt välkommen del i deras kvinnokamp. deras kvinnokamp innefattar nämligen så många andra frågor att ta rätt ställning i att jag ganska snart skulle bli diskad. min känsla av främlingsskap döljer jag dock bakom ett leende och röda läppar, och eftersom ingen anar vilken alien de har ibland sig smyger sig så sakta en lätt elitistisk jargong in, alla är säkra på att alla därinne står på samma sida, och då gör det ju inget om vi råkar formulera oss lite illa om andra. från scenen sägs det att det är självklart att det är stockholms intellektuella elit som samlats här ikväll, och vi måste nu upplysa vår omgivning om den enda vägen - som innefattar linjer i ganska många olika frågor.

en lätt obehagskänsla kommer över mig, först bara som en lätt irritation över festens program, men sedan som en stöt i magen. om jag som känner så här när jag stiger över tröskeln till bangs värld - hur känner sig då människor som vågar bryta sina sociala kretsar och tar sig in över kyrkans trösklar - upplever de samma sak som jag gör nu? att kristen tro faktiskt inte bara är en tro på Gud, utan ett helt åsiktspaket innefattande politsik tillhörighet, klädstil och humor, som man också måste svälja för att känna att man tillhör på riktigt och är kristen "tillräckligt". jag har varit inne på den här frågan innan - men jag frågar mig igen denna kväll - hur hårt håller vi på vår kristna "kultur"? och vad gör den i mötet med människor som blivit intresserade av det som egentligen är vår kärna? känner de sig på ett underliggande plan avvisade, precis som jag känner mig avvisad på dansgolvet här?

det är helt naturligt att olika grupper utvecklar olika sociala mönster, men igen, om vi på allvar vill kunna välkomna och möta människor i deras längtan efter Gud är det så otroligt viktigt att vi inte har lagt till hinder i form av ytligare åsikter man måste visa att man passar in i först. den attityd som möter mig från scenen på södra teatern har jag, vid närmre eftertanke, mött förut, alldeles för många gånger, i den kristna sfären. och när jag sitter på bussen hem är det den obehagskänslan som följer mig.

ett systerskap nere på jorden igen.