Har haft svårt att släppa Gardell efter vårt möte för någon vecka sedan, och det blir inte lättare efter att ha läst hans bok.
Först några för mig logiska felslut som jag inte förstår hur de skulle kunna gå ihop, hur jag än vrider och vänder på dem:
För det första, om Jesus inte var Guds son, utan bara en random vis kille i den antika Palestina, och inte heller dog och uppstod för min synd, varför skulle jag då bry mig om honom idag? Vilken auktoritet ska den mannen rimligtvis ha i mitt liv 2000 år senare? Varför har Jonas Gardell lagt tolv år av sitt liv på att skriva en bok om man vars meningsfulla insatser han väljer att såga vid marken och kasta bort?
För det andra (jag nämnde det kanske förut, men det här gör mig galen), hur kan man tala om förlåtelse och befrielse om det inte finns synd och skuld? Förutsätter inte förlåtelse att det finns något som först gått fel?
Och så det som verkligen gör ont i mig:
Hur kan man tala om upprättelse och samtidigt hävda att det inte kommer att finnas någon dom? Jonas svidande avslutning och sammanfattning i både boken och sina föreläsningar lyder: "Kom nu ketchup, så går vi!" och medan stockholmarna låter skratten eka mellan domkyrkoväggarna åt den klassiska "roliga historien" förklarar Jonas detta som den kristna trons huvudbudskap: att livet kommer att köra över oss, men att Jesus räcker oss handen och säger "Kom nu ketchup, så går vi!" och bryr sig inte om vår trasighet. Aldrig någonsin.
Det låter fint först, men när insikten om vad det här faktiskt betyder övergår min röst i ett desperat skrik: Men jag vill inte vara ketchup! Och hur förnedrande det än är vill jag plötsligt bara falla ihop på golvet i en hulkande hög och snyfta att: Jag vill bli en tomat! En hel, fin, röd och glänsande tomat.
För vad är Jonas Gud för en Gud om han bara rycker på axlarna åt min trasighet och säger kom ändå? Vad blir det för en himmel om alla där går omkring som ketchup, lika trasiga och såriga som förut? Det blir ju bara jorden igen, fast i en evighet, och det är jag inte intresserad av. Vad är det för kärlek om Gud struntar i det som sårat mig? Mitt hopp som kristen är faktiskt domen, Jonas Gardell vill inte veta av den, den skulle ju innebära någon slags gräns för Guds kärlek. Men jag hävdar att det är tvärtom: bryr sig inte Gud om trasigheten är han helt enkelt inte god. Domen är det enda hopp jag har för upprättelse och himmelrike. Att en dag ska allt som kan köra över en människa rensas bort och Jesus ska ta mig i handen och göra mig hel igen. Att en dag kommer inte trasigheten att accepteras, för Gud är inte en Gud som rycker på axlarna, utan den Gud som säger: Se, jag gör allting nytt.
(Sen tror jag naturligtvis att Jesus vill ta oss i handen hur trasiga vi än är, och allt det där, men poängen är att jag inte tror att han vill fortsätta låta oss vara trasiga för alltid. Jonas tal känns än en gång som ett försök av den fallna människan att spela ut den ursprungliga människan mot sin egen längtan.)
Skrivet 2009-05-04 21:18 6 kommentarer
Reb - 2009-05-05 11:17
Hade tänkt fråga dig om du läste intervjun i Dagen med Topmas Sjödin kring hans bok "Den enklaste glädjen", där han talar om att inte underkänna det liv som blev vårt. Men när jag letade fram den för att kunna ge en ordentlig hänvisning med datum och titel och sånt såg jag att den publicerades för nästan 11 år sedan (19/11-98 för att vara exakt), och insåg två saker samtidigt: Utan att veta exakt hur gammal du är misstänker jag att du i alla fall är så nära 20 att du nog inte läste så mycket dagstidningar för elva år sedan... OCH för det andra: Jag måste däremot vara uråldrig!!.... I vilket fall som helst, för mig är Jonas Gardells tolkning av ketchup-skämtet, och Tomas Sjödins tal om vikten av att försonas med att livet inte blev som "det skulle", och om en Gud i botten, egentligen bara olika ord på samma reflektion. Och dessutom en mycket befriande reflektion. Livet kan vara både vackert och heligt just i sin ofrånkomliga trasighet. För oavsett hur mycket eller hur litet som livet sopar till oss (eller kör över oss, för att använda Gardells metafor), så är det nog ändå så för så gott som alla av oss att livet inte följer de stolta planer och mallar vi satt upp för det. Och visst kan vi då falla ihop i en hulkande hög (som du uttrycker det) och klaga över det som inte blev och det som togs ifrån oss, kanske måste vi till och med det, till en början. Men vägen vidare är inte att stanna i fokuset på vad vi inte (längre) har, utan att börja se vad vi har. För den händelse du har tillgång till, och är intresserad av, artiklar i nästan antika Dagenutgåvor, så har artikeln jag syftar på titeln "Vi ska inte underkänna det liv som blev vårt" och publicerades som sagt 98-11-19. Artikelförfattare; Anneli Winell Annars kan jag förstås rekommendera boken som artikeln handlade om, "Den enklaste glädjen", för lite mer tankar kring samma ämne.
Johanna - 2009-05-05 13:10
Hej!
Jag fyller 21 snart, så du har rätt, vid den tiden var jag alldeles för lite för att kunna reflektera över Tomas Sjödins tankar i Dagen. Däremot har jag nu på senare år läst hans bok.
Jag tror att vi pratar om två lite olika saker.
Jag håller med dig i vad du och Tomas säger: jag tror att det är nödvändigt att i den här världen inse att livet är trasigt, men omfamna det trots allt. Vi kommer inte att finna ett äkta liv inför Guds ansikte om vi gömmer oss bakom någon av två extremer - ett romantiserande av den här världen och vad den kommer ge oss, eller ett cyniskt ställningstagande där man tycker sig genomskåda allt. Jag tror att livet står att finna i verkligheten mellan dessa båda motpoler. Inom mycket kristen lära tycker jag inte att man tar den här världens verkliga villkor på allvar. Och mitt i vår trasighet och våra fallna planer så står Jesus där och räcker oss handen och säger: Kom så går vi.
Men, och det är det här mitt inlägg mot Gardell vill säga, jag tror inte att det är det enda som Jesus säger!
Jag tror att han i meningen som följer säger att han lovar att en dag också göra oss hela och döma ut det onda. Trasigheten i vårt liv måste vi ta tag i nu - men den kommer inte vara för evigt.
Gardell driver tesen att en dom skulle innebära en gräns för Guds kärlek, men jag tycker att det är tvärtom. Om Gud inte en dag gör något åt att det här livet har gjort ketchup av oss så vore han inte kärleksfull. Det jag reagerar på är att Gardell tar bort hela människans problem, hela hennes situation, och tycker att det är bra som det är. Och det tycker inte jag att det är.
Tänkte på din formulering: "Livet kan vara både vackert och heligt just i sin ofrånkomliga trasighet." Och ja, livet kan vara vackert, men det är inte trasigheten i sig som är vacker (och den är inte helig, det är ju den Jesus måste dö för att lyfta bort). Skönheten ligger i att här på jorden leva ett liv där båda trasigheten och helheten får sin rätta plats. Det är inte ett helt liv (det får vi i himmlen) men en heltäckande bild av livet här.
Hoppas det besvarade vad du tänkte på!
Johanna
David - 2009-05-05 23:11
Bra bloggat, Johanna! Har kollat igenom en del av dina inlägg och du skriver snyggt, roligt och framför allt väldigt sunt och sant. Du är ett stjärnskott. Ta åt dig, och blogga vidare!
Johanna - 2009-05-06 00:32
åh. tack.
Sara - 2009-05-08 11:25
Johanna. Du är för mig en så klok och bra kvinna att jag faller baklänges när jag läser dina inlägg. Jojo, så är det. (Och läste du att Zoe kommer till Sverige i augusti...) Keep it up, Kramar!
Liisa - 2010-11-26 12:03
Hittade din blogg helt i misstag när jag googlade orden till psalmen "Gud i dina händer". Blev så otroligt glad när jag började läsa bloggen och märka hur smart och klok och levnadsnära du verkar vara. Nu finns du på min blogglista, jag ser fram emot att se vad du skriver till näst! :)