Vi är bland de första tågen som anländer till Kungsträdgården, strax före kl 15, denna Jesus-manifesterande dag. När tåget från Sergels torg kommer (och det verkar aldrig ta slut!) blir jag stående under de blombladsregnande körsbärsträden och tittar smått förundrat över massan av människor som väller in. Barnfamiljen bredvid mig är också förundrad:

- Titta, titta bara! Barnen ska inte behöva se det här, vi går härifrån. Jag förstår inte, alla dessa människor har alltså köpt det här?

- Men älskling, de behöööver ju det där. Du och jag behöver det inte, men vissa människor är helt enkelt sådana. Kom nu barn!

En stund senare ta biskop Arborelius till orda uppe på scenen:

- Det är inte meningen att skrämma er, men det råder en allvarlig bristsjukdom i Sverige. Den kallas påskbrist.

Jesusmanifestationen tror jag inte är den främsta vägen till personlig frälsning, men den är ett sätt att visa den sekulära svensken att det finns människor i Sverige som insett att de inte är sig själva tillräckliga.