utkastade i ett iskallt, mörkt, tomt universum, en mänsklighet slumpartat uppväckt i ett hörn av oändligheten, dit ingen kommer hitta. varken nu, eller om miljontals år. då finns vår planet nog förresten inte. rymden tom, intig och stum. tanken faller utan botten. ett kort gästspel i himlarymderna, ett skådespel utan åskådare, ingen applåderar då ridån faller, ingen gråter för att det är över. vi kommer aldrig besegra universum, vår tid här är ändlig, mörkret kommer en dag svälja också oss. då är inte stjärnorna så romantiska längre.

som en tjock våt filt ligger meningslösheten över jorden. ingen hör dig skrika, ingen hör din gråt, ditt hopp är en idiots tiggande bön till förprogrammerade gener. och ändå kämpar vi. en desperat meningslös kamp för rättvisa och jämställdhet, en genernas konstig nyck? människor mobiliserade mot universums ofrånkomlighet. om mänskligheten bara är en slump, existerande endast för en kort tid, varför ska vi då bry oss om vilken grupp som tagit sig flest fördelar? snart är vi ändå alla om intet. skatter samlade på jorden blir till en patetisk hög då värmedöden gör sitt intåg.

materian har sin gång, med så många möjligheter måste det ju en dag hända, att den formar varelser med ett inbillat medvetande, som tror att de känner och älskar och har en egen person. men i själva verket är allt ett tomt jagande efter vind.

ifrån rymderna hörs hånskrattet.