Och ljudet av stavarna i snön sjunger på samma sätt som en miljon gräshoppor sjöng mig till sömns under månaderna på den kambodjanska landsbygden - för i den bitande stillheten på fjället knyts också allt ihop.

29 december. Solen går upp över fjälltopparna och under en brinnande minut, medan vi envist åker för att få upp värmen, färgas alla skuggor rosa och iskristallerna blänker skarpt på de vindbitna björkstammarna och kryssen. Längdskidspåret går som en tvär rand i en omärkt värld och en tjugo grader kall tystnad biter sig fast i kinderna.

Kalfjället är och förblir min tydligaste inre bild av helighet. Orörligt, vitt, oändligt vackert, vilt. Solen reflekteras i varje pixel av bilden och jag tvingas slå ner min blick. Vinden blåser så hårt att det gör ont att andas och jag tvingas stänga min mun.

...alternativt knacka på hos KG och presentera (om det nu är fritt fram för tolkning) vad som faktiskt är tre goda argument (tack matilda) för att Jesus i själva verket var indiepoppare:

1. Han var välsignad med idealisk cheapmondaybenstomme, indiehållning och blick under luggen (åtminstone som trästaty på korset - inledningsbilden för vidsträckta associationskedjor under otaliga kyrkobesök)

2. Han predikade kärlek och älskade passionerat. både lyckligt och vansinnigt olyckligt.

3. Han fann gemenskapen i utanförskapet (12 indiebröder, lika missförstådda som Han själv)

4. Han skaffade aldrig ett riktigt jobb utan pluggade utan yrkesmål, körde slut på (ev) studielån och frilansade upp i 30+åldern.

Men trots ringlande köer till paketinslagningsbordet är det ju ändå den kristna tron som i grunden ska ha tacken för extraledigheten i december. Göteborgs-posten publicerar därför dan före dopparedag en artikel om Jesus, skriven av Svenska kyrkans förre ledare KG Hammar, under rubriken "Tolkningarnas herre". Jag hittar den någon dag senare och vrider mig sakta i stolen när jag läser hans åsikt om julens budskap; ett sammelsurium av tankar som menar att vi inte vet vem Jesus verkligen var, och att det inte heller är viktigt. Han avslutar artikeln med att säga:

"De senaste decennierna har präglats av ett vridande och vändande på den historiske Jesus i sin judiska ursprungsmiljö. Det tycks finnas mycket att läsa mellan raderna i det äldsta evangeliet, Markusevangeliet, om vem denne Jesus var eller skulle ha kunnat vara. Vem kan påstå något bestämt? Det enda vi med säkerhet kan konstatera är att någonting hände i det lilla och undanskymda som satte fart på en utveckling utan motstycke genom tiden och ut över världen. Men hur ska vi förstå det? Förståelse hör samman med begrepp och föreställningar. Och dessa tycks vittna om hemlöshet. Inget enskilt begrepp och ingen isolerad föreställningsvärld tycks definiera hemligheten. Det som återstår är ett förhållningssätt som innebär att vi är beredda att leva begreppsöppet och nyfiket och undviker alla förenklade vi och dem-positioner. Och kanske viktigare än så. Det finns en hemlöshet som inte handlar om begrepp och föreställningsvärldar, som finns mitt ibland oss och drabbar många av oss. Kan en berättelse påverka och förändra våra förhållningssätt mot varandra, så är den väl värd att läsa, om och om igen, oavsett om det som berättas rent faktiskt har hänt eller inte.

Kanske hör vi då också ängelns röst på nytt, den som handlar om det svåraste av allt: Var inte rädda! I vintermörker med hotande framtidsutsikter nära inpå är kanske detta det viktigaste av allt."

Jag befinner mig i min farmors lägenhet i Lund. Hon råkar av en händelse bo granne med KG Hammar. När det så blir en paus i julklappsredovisningarna och julmaten grips jag av en plötslig lust att gå över, knacka på, önska god jul och förklara för honom. Förklara att hans tolkning av evangelierna inte alls gör rättvisa åt dem som skrev dem, förklara faran i att förvandla religionens huvudanspråk till mina egna, högst subjektiva, önskningar, och sedan kräva en förklaring till detta "något" som fick så stort genomslag.

Men allra helst skulle jag vilja ta vår gamle ärkebiskop i handen och säga att det visst är något som har hänt (och att det är sant - för bara sanningen kan skapa sådana ringar på vattnet) och detta något är att Gud har besökt oss. Det är detta vi firar (för det är värt att firas) - att Gud har besökt sitt folk. Och att det är det som är det viktigaste av allt.

Det är den enda anledningen vi har till att i vintermörkret inte vara rädda.

Jag blir lika illa till mods varje år:

Vem som helst förstår att det är kaos två dagar före jul i huvudstaden. Ingen alls förstår omfattningen förrän de väl är på plats. Det var förskräckelse i stan idag.

Ge oss i vårt överflöd och köerna ringlade seriösa varv genom affärerna. Ratade Sven Ingvars-skivor skapade rusning när CD-facken gapade tomma på Åhléns och prylar som jag lovar att inte en enda själ kan ha önskat sig resulterade nu nästan i catfight i gångarna. Ge oss mera och presentkartongerna är tyvärr slut. Låt mig få köpa lite lycka och vem skanderar julefrid idag utan att syfta på att stackars pappa ska hinna få ner stresspulsen barnens önskelistor skapat?

Det är tanken som räknas men någonstans kommer ändå tanken bort. Bytesrätt och plomberingar dubbelkollas i frenesi, för i dagarna har insikten kommit: det finns begrepp som omfattar att ge fel.

Personligen tror jag stenhårt på julen och julefriden. Men en frid som inte bottnar på parkettgolvet under granen när klapparna delats ut och klimax är över.

Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen, upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn...

Det är den 19 december och julavslutning med Credoklassen. Jag sitter i ett kyrkbänkshörn i finklänning tillsammans med mina klasskompisar och känner mig plötsligt väldigt liten igen. På väggen projiceras nämligen dikten som jag som sjuåring lärde mig utantill och på min första avslutning läste upp för hela skolan. I tidsmaskinen i mitt huvud färdas jag bakåt. Jag kan den fortfarande flytande.

Jag tänkte när jag skrev mitt förra inlägg att det ibland kan vara svårt att hitta formuleringar som fångar vad man faktiskt personligen tror på. Formuleringar som fångar vilka frågor det egentligen är man hittat svaret på. När jag ägnat hela livet åt att fundera över Gud, borde jag väl ändå vara bäst av alla på det. Men ofta kommer de bästa formuleringarna av de stora frågorna någon helt annanstans ifrån. Till exempel från Viktor Rydbergs dikt Tomten. (Läs den!)

Tyst är skogen och nejden all

Livet där ute är fruset

Blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker han sig höra tidens ström,

undrar varthän den ska fara,

undrar, var källan må vara.

"Hej Johanna. Förstod det som att du ville börja blogga nu, men jag ser inga inlägg. Vad händer?"

Det som händer, kära Rickard (samt ni som de senaste dagarna hunnit fundera över varför Ikon har en oskriven blogg publicerad på sin hemsida), är att jag för femte dagen i rad sitter och stirrar in i en vit skärm.

Jag har vissa prettokomplex, och dessutom en trängande önskan om att det jag producerar ska bli bra. Att dra det första strecket är alltid svårt för mig - det första steget blir alltid det största. Att skriva ett inledande inlägg här har, får jag därför erkänna, varit förknippat med ett visst mått av ångest. 

Dessutom är det tänkt att jag ska blogga om Gud. Jag är uppväxt och har rört mig i en kristen miljö så länge jag kan minnas. Gud är på så sätt ett redan fullskrivet begrepp - sedan länge överhopad med allt från inlärda apologetiska argument, vackra lovsångsformuleringar och söndagsskoleklyschor, till en svidande erfarenhet av att den här världen inte löser sig bara för att man tänker på Jesus. Gud har alla något att säga något om. Hans papper är överfullt. Vad ska jag säga mitt allt detta? Hur drar man första strecket på ett redan fullklottrat blad?

Jag heter Johanna, jag är 20 år och bor i Stockholm. Jag brukar vara med på Ikons redaktionsmöten och skriver då och då krönikor och artiklar i magasinet. Just nu går jag på Credoakademin. Här kommer jag skriva om mina tankar kring Gud och att vara kristen.

Hej och välkomna.

Här kommer IKON1931:s nya stjärnskott att blogga - Johanna Gustavsson.