En av mina favoritsaker med bloggande är att kommunikation kan bli så direkt. Den som bloggar skriver något, och minuten efter kan den som läser kommentera. Samtalet är igång. (Det finns de som bloggar men blockerar kommentarer, det har jag väldigt lite förståelse för, då försvinner ju liksom poängen, eller?) Till skillnad från skriven media - eller TV - är bloggen därmed mycket mer relationell. Den är full av samtalsmöjligheter. 

Jag inser att jag i mitt bloggande utnyttjar det där till det yttersta. Jag tar mig friheten att liksom prata på prov. Jag testar mina åsikter, vrider och vänder på saker, funderar högt, tar tillbaka och börjar om. För att jag vill se bloggen som ett samtal. Som något andra kan lägga sig i. Det är en retorik i sig. 

Sen är det förstås enkelt att förstå att det är jag, som den som har tillgång till administratörsinloggningsuppgifterna (nytt rekord på långt ord?), som har mest makt på just den sida där jag bloggar. Jag kan bestämma om nån gått för långt, jag kan breda ut mig hur mycket jag vill och jag har nån form av veto vad gäller jargongen. 

Men jag vill ändå ha den retoriken. Jag vill skicka upp frågor och påståenden i luften och förväntansfullt se vem som fångar dem. Jag vill testa gränserna lite, sticka ut hakan, bråka med våra konventioner. Oftast fungerar det väldigt bra, ibland blir det fel. Ibland har någon en annan retorik och blir ledsen och så får jag tänkta till och klura på om jag borde gjort annorlunda. Det är då man får minnas att det skrivna ordet ju faktiskt inte hörs. Mitt tonfall hörs inte i en blogg. Om nån hör mig arg eller uppretad i huvudet så blir jag ju just det i deras värld. Om nån hör mig småflinande och skrockande blir jag ju det. Själv hör jag mig nog mest lite med huvudet på sned och pannan skrynklad; "kan det vara så att...". 

Trots att jag finner mig rätt genomtänkt i detta får jag ändå stora skälvan ibland när någon hör just ett annat tonfall i huvudet och tycker jag tänker lite för högt och tydligt. Sent igårkväll räckte det med en väldigt vis kommentar om mitt påskfilmsinlägg för att jag skulle tänka; "nej, måtte det bli morgon fort så jag kan kommentera det här och säga att jag egentligen tycker allting är vackert!" (kan inte kommentera från min telefon varifrån jag surfade, av nån anledning). Det är svårt det där med att prata på prov. Väljer jag att göra det måste jag ju också vara ok med att alla andra gör det tillbaka. Jag bara upptäcker att den ganska lilla flickan i mig alltid hoppar till och får hjärtsnörp när det händer. Även om det alltsomoftast är väldigt snälla och kloka funderingar jag möts av, vilket verkligen var fallet just igår. Nog nyttigt för mig...

Hur tänker du? Hur ska man se saker framför sig när man bloggar? Som att man har en publik? Eller som att man sitter runt ett bord i ett samtal? Är man ensam med megafonen eller sitter vi skräddare i ringen och delar saker? Hjälp mig, vill hitta rätt i denna djungel av kommunikation!