Sitter och småjobbar i soffan och avbryts ständigt i min tanke av den vackra Dylaninspirerade mässan från Hagakyrkan i Göteborg som går på TV. Kan inte låta bli att fnittra lite uppgivet åt att de som tittar på TV-gudstjänsterna förmodligen är helt andra än de som uppskttar Dylan. Och att de som skulle uppskatta den nog sover nu och aldrig skulle drömma om att dra på SVT2 en söndagsmorgon. Å andra sidan, om de åttioåriga damerna bara läser de textade översättningarna så kommer de uppfatta ett riktigt gammalt hederligt väckelsemöte. Han är fantastisk, den där Dylan.

Predikan i mässan utgick också från Dylans texter och predikanten menade att en av Dylans stora bedrifter ligger i att han alltid lyckats med en ärlig förändring. Han kan gå från rock till gospel till en julskiva utan att fans eller kritiker tycker det är märkligt. "Det ärliga ligger i förändringen", sa predikanten. Han talade om att allt är föränderligt och att det enda som består är att allt förändras. 

Jag fick lite svindel här i soffan. Orkar man leva om allt alltid ska förändras? Om ingenting är konstant? Å andra sidan... Hur länge har jag lust att sitta still innan förändring kommer? Jag är inte känd för mitt tålamod direkt. Och jag tänker vidare... att det är här tron kommer in. Mitt liv kan snurra hur mycket som h elst, jag kan byta riktning, yrke, spår, stad, uttryck. Men Jesus är konstant. Navet mitt hjul snurrar runt. Axeln runt vilken min värld vänder sig. Låt mig förändras, förfinas, förbättras. Men Jesus, kom var mitt centrum. 

En gudstjänstlös söndag njuter jag av den morgoninsikten i soffan.