Var hemma i hemstaden i helgen. Satt vid fina vänners köksbord och pratade en halv natt. När man lever i Stockholmsyran till vardags så är få saker så skönt som att sjunka ner i ett kök fullt av leksaker, kvällsmatsrester och med barnprogrammen skvalande i bakgrunden från vardagsrummet. Det är nåt alldeles visst med det. Med vänskap som håller över alla typer av gränser. Som tar vid där den slutade senast närhelst senast nu var. 

VI hamnade snart i samtal om församling, det gör vi ofta. Och vi klurade en del över våra sociala normer och osynliga bestämmelser om vad som är "rätt" och "fel" i våra ibland ganska inskränkta sätt att umgås. Våra mallar är ganska givna. Barnfamiljer umgås med barnfamiljer, par med par, singlar försvinner ut ur gemenskapen och hittar nya platser, inte sällan utanför kyrkan helt och hållet. Vad är det som hindrar oss från att tänka vidare än så? Varför behöver vi bestämma en massa saker om människor utifrån deras civilstatus?

I vintras skrev jag en alldeles för lång blogg om kyrkans syn på just singlar. Om hur jag tror att det är en av våra största nötter att knäcka. Vi måste sluta tro att den som är singel per automatik är ledsen och behöver hjälp att fixas till. Vi måste sluta tänka att max två år efter att ett par har gift sig så vill de självklart ha barn. Vi måste sluta knuffa nyblivna förälskade i sidan och fråga efter förlovningsringar efter en månad eller två. Förstår vi vad vi gör mot varandra när vi - förhoppningsvis omedvetet - säger att alla förväntas gå samma väg, följa samma mönster?

Efter att jag skrivit den där bloggen fick jag ett tjugotal mail och brev. En galen massa sms, och en massa tillrop från alla möjliga och omöjliga håll. Jag anade att jag hade skrivit om nåt som var tabu men jag anade inte att längtan efter det här samtalet var så stort. 

Hur ser det ut i ditt sammanhang? Kan alla vara med - på sina villkor? Hänger familjefadern med singlarna emellanåt? Singeln med det förlovade paret? Den ensamstående småbarnsmamman med "kärnfamiljerna"? Ser du människor för det de är, eller letar du först tecken på deras familjesituation? På tal om den stora flykten från kyrkan som det talats mycket om på sistone - kan det vara så att en del av det där, av vår känsla av obekvämlighet i församlingen, ligger i att vi alla tror att vi förväntas passa in i en eller annan mall som vi inte känner oss hemma i?