Varit riktigt dålig på att blogga några dagar, jag ber om ursäkt. Varit på resande fot en sväng och tappade sugen på datorn.

I söndagskväll hade jag en fantastiskt fin kväll med ett gäng vänner som jag - i olika omgångar de senaste sju åren - har rest till Nashville med för en årlig konferensvecka. Det har varit en riktig höjdpunkt fylld av massor av musik. Konserter högt och lågt, seminarier, möten med artister och - för min del - mängder av intervjuer. 

Nashville är den kristna musikindustrins (jo, det finns en sån i Amerika faktiskt) högkvarter. Här stöter man på Toby Mac på Walmart, Downheresångaren på Off Broadway Shoes och Jars of Clay-pojkarna på nån lokal restaurang utanför city. Hela stan lever liksom country - och lovsång. Det är en märklig kombination. 

Att ha "industrin" så samlad i samma stad, i samma kyrkor, för också med sig någon form av social kontroll. På gott och ont. Det går mycket rykten om vem som lever sitt liv på vilket sätt och nu och då "försvinner" någon från artisthimlen och anledningen till det blir sagda industris sämst bevarade hemlighet för en tid framöver (snedsteg i äktenskap, alkohol, skilsmässor... ryktena blir fort många och oftast ganska smaskiga). Jag har flera gånger genom de här åren fått jobba mot min egen cynism. Ibland har det tyckts som att kotymen säger att om man lever ett fint liv utåt så kan man leva hur man vill för övrigt så länge ingen kommer på en. Detta alltmedan en del artister väljer att leva ett ganska öppet liv i alla aspekter och stå för saker som att de kanske dricker nån öl ibland eller liknande och de hamnar i kylan. De ses som avfällingar. Givetvis spetsar jag till detta något nu, men nu och då har det känts svårt att veta hur jag ska förhålla mig till alltihop. Behöver vi kristna superstjärnor? Är det ok att bli mångmiljonär på att skriva lovsång? Hur höga krav kan vi ställa på de människor vi sätter i rampljuset? Jag har inte svaren, men brottas med frågorna. Och till detta kommer mycket politik. I den amerikanska kristenheten förväntas man i stort sett vara republikan om man ska stå på en scen. Jag har intervjuat flera artister genom åren som har fått konserter inställda när det framkommit att de har lagt din röst på den demokratiska kandidaten i presidentvalet. Det är av och till en märklig värld för mig som utomstående att försöka förstå sig på. 

I dagarna bekräftades ett av alla dess rykten som har cirkulerat ett gäng år nu. I en intervju med Christianity Today gick artisten Jennifer Knapp ut och berättade att hon är homosexuell. Och efter sju års tystnad är hon nu på väg tillbaka till musikscenen. Det lär inte slå ner som någon nyhet i Musiknashville. Jag tror jag hörde om det här för första gången någon gång för sex - sju år sedan. Men Jennifer är enormt modig som nu ger sig ut och säger som det är. Jag tror inte att vi med våra svenska normer förstår vilka vargar det är hon delvis kastar sig åt. 

Jag tänker inte ge mig in i sakfrågan, den är för krånglig och ömtålig för att kluras över raktuppochner i en blogg. Men jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot det kristna Nashvilles respons. Kommer Jennifers skiva finnas i kristna affärer. Tror inte det. Kommer hennes låtar spelas i kristen radio? Förmodligen inte, möjligtvis med något undantag. Kommer kristna att komma på Jennifers konserter? Jo, det gör de nog. Och några kommer göra det som ett statement i sig.

Och kanske är det ingen tillfällighet att den hon ger sig ut på turné med under våren är Derek Webb. Killen som i höstas fick sin skiva censurerad av sitt kristna skivbolag på grund av en av sina texter. Jag är inte rätt person att döma i rätt eller fel här, jag kan inte för ett ögonblick sätta mig in i vad Jennifer Knapp går, och har gått, igenom. Men jag måste gnola med Webb. Det måste jag. Fortsättning i historien lär följa....