Nej... egentligen inte. Det har varit en sån helg då bloggande har varit det sista i mitt huvud. Det enda bloggbara samtal jag kan tänka mig (och jag tänkte det inte ens själv, det skreks in till mig från balkongen, "ta det där om diskrimineringen av buskar") är helt onödigt att blogga om, liksom. Jag har varit omringad av goda, kloka vänner. Samtal från tidig (nåja...) morgon till sen natt. En här-och-nu-helg. Ni vet, när man upptäcker att man befinner sig precis där man är, utan att tanken drar iväg nån annanstans. 

Och jag tror det är ett friskhetstecken. I den twittrande  blogg- och uppdateringshysteri vi befinner oss i är det läge att ta vara på de där stunderna. Vårda dem. Tänka att samtalen är stora nog för att vara till för just nu, utan att behöva delas med resten av ens interaktiva värld.

Men det är det här med buskar. De får inte samma plats i våra utbildningar som träd. Vi lär oss aldrig se olika buskarnas blad i skolan. De finns aldrig med på tavlor, ni vet de där med ett ekblad och ett ekollon och så. Vi tycks systematiskt diskriminera buskar. Kan vi ha det så?