Det är ett märkligt namn vi har valt på den här dagen i Sverige. Långfredagen. På engelska har man valt mycket mer sympatiska "den goda fredagen". Känns så mycket klokare.

Och det har varit en god fredag. Lugn, stillsam, eftertänksam. Bok och kaffe på balkongen, lagom mycket skrivande i soffan, sällskap i lagom mängd. När jag flyttade för några månader sedan hittade jag en gammal uppsats av nåt slag jag skrev på gymnasiet. Den innehöll meningen "självvald ensamhet ska andas frid - inte smärta". Undrar vart jag fick det ifrån? Jag var rätt sällan ensam när jag var sexton. Men jag finner det klokt.

Nuförtiden väljer jag ofta ensamheten. Kommer på mig med att säga nej till saker som erbjuds för att soffan lockar mer. Upptäcker att det ger mig energi. Möjlighet att lyssna bättre, höra andra saker ovanför bruset. 

Just idag kom den ensamheten lägligt. Kryddad med tacksamhet till den högste. Med blicken mot korset. Förundrad över nåden som på nåt vis gör det möjlighet att stå rak i ryggen. Trots allt. Trots mig. Förunderliga nåd.