Hade ett spännande samtal med en god vän ikväll. Vi pratade om tacksamhet. Det är påskdagen och jag kände mig - liksom nästan per definition - tacksam. Tacksam till Jesus för vad han gjort för mig. För att han gav sitt eget liv. För lilla mig. Min vän kom med en invändning som jag, när jag såg situationen i vitögat, insåg att jag faktiskt höll med om. Han sa nåt i stil med att "jag har svårt att känna den där tacksamheten, att fatta vad det var Jesus gjorde, vad han dog för liksom". 

Och rent förnuftsmässigt, var det så stort det Jesus gjorde egentligen? Om någon kom till dig och sa; "Om inte du dör så går hela världen förlorad". Nog sjutton skulle du väl gå med på att dö då? Om inte annat skulle ju vetskapen om att man kunde ha räddat alla - men sa nej - döda en i längden. Så, var Jesus annorlunda? Gjorde han inte bara det vi alla hade gjort om uppdraget fallit på just oss?

Jag tror att väldigt många av våra funderingar kring tro strandar på att vi försöker få in Jesus i våra huvuden. Vi försöker förminska Gud till att vara ungefär så stora som vi själva är, för att det är den enda sättet vi kan greppa denne Gud på. Att Jesus dog för oss, var inte som att jag skulle dö för alla människor, det var som att jag skulle dö för en... myrstack. Eller för en modellvärld jag byggt upp och kommit att älska och ha roligt med. Ja, jag vet, liknelsen haltar, men att Jesus gav sitt liv för oss av fri vilja, är inget mindre än ofattbart. Och när vi försöker förstå, då måste vi förminska. Förminska eller släppa tanken så fri att det svindlar. Det finns inga mellanlägen.

Jag och min kompis Jennie skrev en musikal om de här frågorna för en massa år sen. Då hade vi med liknelsen om myrstacken. I programbladet skrev Sören Wibeck, producent på Sveriges Radio, som relativt nyligen hade förlorat sin hustru, om den ogreppbara Guden. Och jag minns att han skrev något om att han inte ville ha en Gud han förstod, en Gud han kunde stoppa i fickan. För vem sätter hela sin tilltro till något som är så lätt att förstå att det inte är det minsta större än en själv? Behöver vi inte något större än så?

Jag vill välja att låta tanken svindla. Att förstå att jag inte förstår. Att inse att Jesus inte behövde dö för min skull men valde att göra det. Att på grund av det så står jag rak och fri och med siktet inställt på evigheten. Och jag väljer att låta tacksamheten skölja över mig. Mitt i mitt svindlande oförstånd.