Jag skulle så här, på min allra sista bloggdag, vilja säga något klokt. Det kommer inte hända. Jag har gröt i huvudet. Tunnelseende. All min fokus riktad åt ett håll. Jag har stängt in mig några dagar för att jobba på ett projekt som jag hoppas ska se dagens ljus vid tillfälle och all min energi går åt till att hålla isär alla papper i soffan.

Men. Jag hoppas att ni har trivts med mig här på min lilla blogg under min korta tid här. Det har inte blivit riktigt så många inlägg som jag hade velat. Men det har blivit många intressanta samtal i mail, möten och kommentarsfältet. Mer sånt! Jag hoppas att vi kan fortsätta med det. Hör av er! Eller häng med tillbaka över till den vanliga bloggen. 

Och som en sista liten uppmuntran! Jag har klurat på en av de enklaste men svåraste sakerna de senaste dagarna. Den om att vara snälla mot varandra!

Det kan låta så mesigt det där om att vara snäll men jag har börjat omvärdera. Professorn och författaren Stefan Einhorn pratar om snällhet som en framgångsväg. Han menar att goda gärningar är ett något som i slutänden kommer att falla tillbaka på oss själva och få oss att må gott.

Om han har rätt så skapar det ju en win/ win situation som de säger i landet i väst. Om jag genom att lyfta andra, själv kan bli lyft och må bättre, vad är det som hindrar mig från att sätta igång?

Du har ju dessutom stöd av Jesus själv och av hundratals ställen i Bibeln Gör gott för andra människor, få dem att växa, så ska du se att du själv går lite rakare genom livet också. Enkelt va? Så banalt och så klockrent på samma gång.

Så, från min övergrötga hjärna, ett stort tack! Och ta hand om er. Och var snälla mot varandra där ute!

Allt det goda, från han som vet

Josefine Arenius

Samtalet om filmen vi såg i morse har fortsatt under dagen, i mail och under fikapauser. Min kollega Rickard kom med ett par riktigt kloka funderingar och jag bad honom sammanfatta dem. Så - jag lånar härmed ut min gästblogg till en... gästbloggare. 

Kloka saker att fundera över när jag nu ger mig in i fyra dagar koncentrerat skrivande. Får se om jag hinner titta in här och avsluta mitt ärofyllda blogguppdrag innan april försvinner ifrån oss. 

Såg den här videon idag och den fick mig att både känna och tänka.

Först påminde videon mig om kontrasten som finns i Davids psalmer. I den ena psalmen vänder sig Kung David mot Gud i sin plåga och smärta och undrar hur allt hänger ihop, för att i nästa psalm hylla Gud för det han gjort.

Det är som om de förtvivlade frågorna som vi kan ställa oss får ett tröstande svar som vänds till glädje, lovprisning och möjlighet.

Frågorna i videon, som handlar om varför vi fortfarande plågas och har lidande runt oss, får sitt givna svar.

Svaret lyder -"Here am I, send me!", av folk som står redo att hjälpa andra som är i nöd för att de tagit emot Kristi ande.

Det är ett fantastiskt svar som bygger vidare på Jesus kortvariga tjänst på jorden.

När Jesus var här i kött så var Gud inkarnerad i en nämligen i Jesus själv. Idag så är vi många som tagit emot hans ande i tro, vilket gör att idag lever Gud genom Kristi ande i många.

Hans kortvariga tjänst är varaktigt bestående och har i förhållande till den försiktiga starten haft en enorm tillväxt. Från en person till 2,1 miljarder* och detta på lite mindre än 2000 år.

När jag såg videon kände jag hur jag blev ödmjuk och påverkad av tanken -"Here am I, send me!" Det går inte att ta miste på. Jag kan vara med och utgöra en skillnad. Alltså kan du det också.

Vi kan göra en skillnad och därför vill jag citera en av mina favoritfilmer som är Blues Brothers. -"We are on a mission from God!"

Och därför säger jag -"Here am I". Är du också det, genom hans ande?

Rickard Sallander.

Stockholm den 28 april 2010

*Enligt Wikipedia finns det 2,1 miljarder kristna i världen. Det utgör ungefär 33% av världens befolkning.

På morgonandakten på jobbet i morse visades den här filmen. Jag har sett den ett gäng gånger förr. Den slutar alltid i tårar för min del. 

Tar vi vårt uppdrag på allvar? Frågar vi "varför, Gud?" utan att säga "använd mig"?

Se den här filmen. Den är värld 10 minuter och 33 sekunder av ditt liv. Själv landar jag i funderingen om var, när och hur jag egentligen gör skillnad. 

Var hemma i hemstaden i helgen. Satt vid fina vänners köksbord och pratade en halv natt. När man lever i Stockholmsyran till vardags så är få saker så skönt som att sjunka ner i ett kök fullt av leksaker, kvällsmatsrester och med barnprogrammen skvalande i bakgrunden från vardagsrummet. Det är nåt alldeles visst med det. Med vänskap som håller över alla typer av gränser. Som tar vid där den slutade senast närhelst senast nu var. 

VI hamnade snart i samtal om församling, det gör vi ofta. Och vi klurade en del över våra sociala normer och osynliga bestämmelser om vad som är "rätt" och "fel" i våra ibland ganska inskränkta sätt att umgås. Våra mallar är ganska givna. Barnfamiljer umgås med barnfamiljer, par med par, singlar försvinner ut ur gemenskapen och hittar nya platser, inte sällan utanför kyrkan helt och hållet. Vad är det som hindrar oss från att tänka vidare än så? Varför behöver vi bestämma en massa saker om människor utifrån deras civilstatus?

I vintras skrev jag en alldeles för lång blogg om kyrkans syn på just singlar. Om hur jag tror att det är en av våra största nötter att knäcka. Vi måste sluta tro att den som är singel per automatik är ledsen och behöver hjälp att fixas till. Vi måste sluta tänka att max två år efter att ett par har gift sig så vill de självklart ha barn. Vi måste sluta knuffa nyblivna förälskade i sidan och fråga efter förlovningsringar efter en månad eller två. Förstår vi vad vi gör mot varandra när vi - förhoppningsvis omedvetet - säger att alla förväntas gå samma väg, följa samma mönster?

Efter att jag skrivit den där bloggen fick jag ett tjugotal mail och brev. En galen massa sms, och en massa tillrop från alla möjliga och omöjliga håll. Jag anade att jag hade skrivit om nåt som var tabu men jag anade inte att längtan efter det här samtalet var så stort. 

Hur ser det ut i ditt sammanhang? Kan alla vara med - på sina villkor? Hänger familjefadern med singlarna emellanåt? Singeln med det förlovade paret? Den ensamstående småbarnsmamman med "kärnfamiljerna"? Ser du människor för det de är, eller letar du först tecken på deras familjesituation? På tal om den stora flykten från kyrkan som det talats mycket om på sistone - kan det vara så att en del av det där, av vår känsla av obekvämlighet i församlingen, ligger i att vi alla tror att vi förväntas passa in i en eller annan mall som vi inte känner oss hemma i? 

Rensade gamla bilder för en stund sen och hittade den här från USA i somras.

Påsen kommer från butiken Forever21, en kedja som liksom är snäppet mer utflippad än H&M. Billiga kläder för folk mellan 15 och 25 typ (och för såna som jag som tror att de befinner sig i det spannet...). Upptäckte när jag stod vid kassan och betalade sist jag var där att det i botten på påsen kort och gott står "John 3:16". Smått chokerande. PÅ en GAP-påse eller en Macy's-påse kanske det hade varit lite mindre osannolikt, men av någon anledning vill ägarna av en klädkedja som har en rätt stor mängd ganska utmanande kläder i sitt sortiment att deras kunder ska känna till att Gud älskar världen. Att han till och med älskar världen så mycket att han gav den sin ende son. Spännande.

Skulle det kunna hända här? Hur skulle media reagera om Monki plötsligt hade texten:

Den här dagen bjuder bara på ett citat. Från sköna Erwin McManus.

"I don't think we're supposed to feed people on Sunday, I think we're supposed to make them hungry."

Hm... vad gör en sån tanke med vårt gudstjänstfirande och gudstjänstformande?

Jag startade dagen med ett mycket intressant samtal med en kollega på jobbet. En av dem som är några år före mig på resan och som är uppväxt med lite andra kyrknormer än vad jag är. Vi hann långt ifrån prata klart (man ska ju jobba också sägs det) men det hann sätta igång en massa processer i min skalle. 

Så, ett gäng måndagsfrågor till dig och mig:

Lever jag mitt liv i en ständig önskan att andra ska få uppleva Jesus?

Gör jag livsval som på sikt påverkar vem jag är åt ett håll som är mer destruktivt än konstruktivt?

Riskerar jag att "vattna ur" mig själv med att göra val som känns ok för stunden men som tröttar ut mitt hjärta och skapar cynism i mig?

Vilka människor runtomkring mig har full insyn i mitt liv och tar de vara på den "makt" jag har gett dem på ett bra sätt?

Har jag valt en bekväm livsstil där jag aldrig sticker ut på platser som jag har lärt mig med min frikyrkouppväxt är "farliga" eller rentav "syndiga" för att på så vis på något sätt försäkra mig om att jag lever rätt? 

Liten lätt start på veckan, va? :)

Jag vet inte om redaktör Wistrand slänger ut mig från bloggen nu men jag måste göra reklam. Jag har nämligen en hobby som är svår att förklara. Jag sysslar med improvisationsteater. Det innebär att man är ett gäng skådespelare och en tom scen och sen säger man "klara färdiga gå" typ och sen spelar man teater. Det kan bli vadsomhelst, men oftast väldigt roligt. Eller djupt och svårt. Men när publiken är på plats oftast roligt. 

Just nu är jag med i en grupp som heter Farbror Tobias och som, innan jag var med, har gjort ett gäng succéår på Frizonfestivalen med stora improföreställningar. Imorgonkväll klockan 19.00 är det dags för föreställning på Kår 393 i Stockholm. Vi ska improvisera fram en melodifestival. Jag är så gott som tondöv. Det kan bli precis vasomhelst av detta...

Kom förbi om du är i Stockholmstrakten. På Facebook finns det mer info!

Sitter och småjobbar i soffan och avbryts ständigt i min tanke av den vackra Dylaninspirerade mässan från Hagakyrkan i Göteborg som går på TV. Kan inte låta bli att fnittra lite uppgivet åt att de som tittar på TV-gudstjänsterna förmodligen är helt andra än de som uppskttar Dylan. Och att de som skulle uppskatta den nog sover nu och aldrig skulle drömma om att dra på SVT2 en söndagsmorgon. Å andra sidan, om de åttioåriga damerna bara läser de textade översättningarna så kommer de uppfatta ett riktigt gammalt hederligt väckelsemöte. Han är fantastisk, den där Dylan.

Predikan i mässan utgick också från Dylans texter och predikanten menade att en av Dylans stora bedrifter ligger i att han alltid lyckats med en ärlig förändring. Han kan gå från rock till gospel till en julskiva utan att fans eller kritiker tycker det är märkligt. "Det ärliga ligger i förändringen", sa predikanten. Han talade om att allt är föränderligt och att det enda som består är att allt förändras. 

Jag fick lite svindel här i soffan. Orkar man leva om allt alltid ska förändras? Om ingenting är konstant? Å andra sidan... Hur länge har jag lust att sitta still innan förändring kommer? Jag är inte känd för mitt tålamod direkt. Och jag tänker vidare... att det är här tron kommer in. Mitt liv kan snurra hur mycket som h elst, jag kan byta riktning, yrke, spår, stad, uttryck. Men Jesus är konstant. Navet mitt hjul snurrar runt. Axeln runt vilken min värld vänder sig. Låt mig förändras, förfinas, förbättras. Men Jesus, kom var mitt centrum. 

En gudstjänstlös söndag njuter jag av den morgoninsikten i soffan. 

Alltså... blir man inte liiiiite domedagsfilosoferande runt allt det här ändå? Bara lite grann? Jordbävningar och orkaner avlöser varandra och nu stängs stora delar av den kommersiella världen ner för att dte land som för ett år sen gick i konkurs nu sprider aska överallt? 

Kan inte låta bli att låta tanken vandra lite... Vad tror ni?

Nej... egentligen inte. Det har varit en sån helg då bloggande har varit det sista i mitt huvud. Det enda bloggbara samtal jag kan tänka mig (och jag tänkte det inte ens själv, det skreks in till mig från balkongen, "ta det där om diskrimineringen av buskar") är helt onödigt att blogga om, liksom. Jag har varit omringad av goda, kloka vänner. Samtal från tidig (nåja...) morgon till sen natt. En här-och-nu-helg. Ni vet, när man upptäcker att man befinner sig precis där man är, utan att tanken drar iväg nån annanstans. 

Och jag tror det är ett friskhetstecken. I den twittrande  blogg- och uppdateringshysteri vi befinner oss i är det läge att ta vara på de där stunderna. Vårda dem. Tänka att samtalen är stora nog för att vara till för just nu, utan att behöva delas med resten av ens interaktiva värld.

Men det är det här med buskar. De får inte samma plats i våra utbildningar som träd. Vi lär oss aldrig se olika buskarnas blad i skolan. De finns aldrig med på tavlor, ni vet de där med ett ekblad och ett ekollon och så. Vi tycks systematiskt diskriminera buskar. Kan vi ha det så? 

En av mina favoritsaker med bloggande är att kommunikation kan bli så direkt. Den som bloggar skriver något, och minuten efter kan den som läser kommentera. Samtalet är igång. (Det finns de som bloggar men blockerar kommentarer, det har jag väldigt lite förståelse för, då försvinner ju liksom poängen, eller?) Till skillnad från skriven media - eller TV - är bloggen därmed mycket mer relationell. Den är full av samtalsmöjligheter. 

Jag inser att jag i mitt bloggande utnyttjar det där till det yttersta. Jag tar mig friheten att liksom prata på prov. Jag testar mina åsikter, vrider och vänder på saker, funderar högt, tar tillbaka och börjar om. För att jag vill se bloggen som ett samtal. Som något andra kan lägga sig i. Det är en retorik i sig. 

Sen är det förstås enkelt att förstå att det är jag, som den som har tillgång till administratörsinloggningsuppgifterna (nytt rekord på långt ord?), som har mest makt på just den sida där jag bloggar. Jag kan bestämma om nån gått för långt, jag kan breda ut mig hur mycket jag vill och jag har nån form av veto vad gäller jargongen. 

Men jag vill ändå ha den retoriken. Jag vill skicka upp frågor och påståenden i luften och förväntansfullt se vem som fångar dem. Jag vill testa gränserna lite, sticka ut hakan, bråka med våra konventioner. Oftast fungerar det väldigt bra, ibland blir det fel. Ibland har någon en annan retorik och blir ledsen och så får jag tänkta till och klura på om jag borde gjort annorlunda. Det är då man får minnas att det skrivna ordet ju faktiskt inte hörs. Mitt tonfall hörs inte i en blogg. Om nån hör mig arg eller uppretad i huvudet så blir jag ju just det i deras värld. Om nån hör mig småflinande och skrockande blir jag ju det. Själv hör jag mig nog mest lite med huvudet på sned och pannan skrynklad; "kan det vara så att...". 

Trots att jag finner mig rätt genomtänkt i detta får jag ändå stora skälvan ibland när någon hör just ett annat tonfall i huvudet och tycker jag tänker lite för högt och tydligt. Sent igårkväll räckte det med en väldigt vis kommentar om mitt påskfilmsinlägg för att jag skulle tänka; "nej, måtte det bli morgon fort så jag kan kommentera det här och säga att jag egentligen tycker allting är vackert!" (kan inte kommentera från min telefon varifrån jag surfade, av nån anledning). Det är svårt det där med att prata på prov. Väljer jag att göra det måste jag ju också vara ok med att alla andra gör det tillbaka. Jag bara upptäcker att den ganska lilla flickan i mig alltid hoppar till och får hjärtsnörp när det händer. Även om det alltsomoftast är väldigt snälla och kloka funderingar jag möts av, vilket verkligen var fallet just igår. Nog nyttigt för mig...

Hur tänker du? Hur ska man se saker framför sig när man bloggar? Som att man har en publik? Eller som att man sitter runt ett bord i ett samtal? Är man ensam med megafonen eller sitter vi skräddare i ringen och delar saker? Hjälp mig, vill hitta rätt i denna djungel av kommunikation! 

Det dök upp en massa kommentarer på översättningen av accountability. Och diskussionen har varit igång förr. Min frustration ökar. Nu har jag kort och gott mailat till Språkrådet och bett dem om råd. Vad skulle de säga? Språkrådet brukar vanligtvis svara ganska snabbt (ja, jag har mailat dem förr...). Jag tror att de blir så glada när de får mail från folk som vill vara rädda om svenskan så att de liksom bara kastar sig på svara-tangenten. 

Jag hoppas åtminstone. Återkommer!

Jag måste tipsa om den här grejen ifall någon har missat den. Nu och då i min vanliga blogg brukar jag slänga in lite organisationer som jag tror på och som jag vet gör gott. En av de jag oftast återkommer till är Kiva.

I somras lyssnade jag till Jessica Jackley, en av initiativtagarna bakom organisationen. Hon var en vanlig collegestudent som 2004, på en resa i Tanzania, Uganda och Kenya upptäckte hur relativt små behoven var för enskilda individer när det kom till att starta igång eller driva sitt eget företag för att på så vis säkra försörjningen för sig själva och sin familj. Hemma i USA igen började hon fråga runt bland vänner och bekanta om de kunde tänka sig att låna ut lite pengar till hennes nya vänner i södra Afrika. Snart var världens första organisation för mikrolån mellan privatpersoner född!.

Nu, bara några få år senare, omsätter Kiva omkring fem miljoner dollar i månaden! Pengar som bara förflyttas mellan privatpersoner. Och över 95% av alla som får ett lån har betalat tillbaka det inom ett år. De flesta lån är så låga som 25 dollar per utlånare, så tillsammans utgör vanligtvis nånstans mellan 4 och 40 personer en grupp av människor som lånar ut till någon nån annanstans i världen som sen får se sitt liv förändras. Kiva tackar NEJ till företag som vill donera pengar om de inte själva tänker engagera sig i själva låneprocessen på mikronivå. Kiva är ett community - en gemenskap - av människor som brinner för att mötas över kulturella och ekonomiska gränser. Organisationen har nu engagerade medlemmar i över 100 länder. Före detta fattiga Kenyanska bönder börjar i sin tur låna ut pengar till andra som är i den situation de nyss var.

Jag tycker att det här är hur coolt som helst. Och det fungerar. Igår lånade jag igen ut samma pengar som jag redan lånat ut en gång. De har varit i Ghana och vänt, betalats tillbaka till mitt konto, och nu har jag lånat ut dem igen. Till, bland annat, Uganda den här gången. Via min låneportfölj på nätet kan jag följa varenda cent av mina pengar, och jag kan följa de entreprenörer jag valt att låna ut till. 

Så! Letar du efter ett säkert, roligt och utvecklande sätt att med dina pengar hjälpa någon annan - starta din egen portfölj på kiva.org. Det här är Internet när det är som bäst. 

Kanske skaffar jag mig några ovänner nu. Ni får säga till i så fall så vi kan tala om saken. Men, så här. Facebookloggar och bloggar har de senaste dagarna varit fulla av kommentarer om Mel Gibsons "The passion of the Christ". Den har gått på storbild i kyrkor och setts på Gudstjänster och i husgrupper. Familjer har samlats runt den i sina tacksägelsestunder. 

Här kommer ett erkännande: Jag har inte sett "The Passion of the Christ". Jag har sett delar av den som visats i olika sammanhang och beslutat mig för att jag inte vill se den. Den är för grafisk. Jag skulle inte sova på en vecka. Och jag inbillar mig - rätt eller fel - att jag inte måste se hur mycket Jesus led för att känna mig tacksam. Det känns lite... vältrande. Lite som... religionsporr (och stör det ordet dig så låtsas att jag inte skrev det). Jag har inget emot att folk vill se filmen, men för egen del tror jag att jag avstår. 

Istället tänkte jag tipsa om min ständiga påskfilm. Den är lite mindre... helig. Men inte mindre kontroversiell. Den handlar om en kille som levde samtidigt som Jesus och som blir misstagen för Messias. Men framförallt handlar det om dem som följer någon annan. Den har bannlysts i massor av länder för att det menades att den drev med Gud. Jag tycker inte att den gör det. Däremot tycker jag att den driver med kristna. På ett sätt som borde få oss att stanna upp och tänka till. Den menar att de som tror slutar tänka själva. Att de som tror ägnar så mycket tid åt att tolka så att de inte lyssnar på vad som faktiskt sägs. Att de som tror har fastnat i lagiskhet istället för i kärlek. Och jag tycker det finns en del att tänka till om här.

Så! Har du inte sett Life of Brian så är det hög tid nu. Och jag bjuder på en av mina favoritscener. Jag bloggade om den för bara några veckor sen (det är svårt det här med dubbla bloggar...). Jesus håller ett av de bästa talen i världshistorien. Åtta sekunder senare har människor redan börjat förvanska det och starta konflikter sinsemellan om vad som sas. 

Jag hörde nån på TV igår som sa att det största miraklet kring Jesus är det faktum att 2000 år senare bekänner sig en tredjedel av världen till det han sa. När man ser det här är man beredd att hålla med...

Hade ett spännande samtal med en god vän ikväll. Vi pratade om tacksamhet. Det är påskdagen och jag kände mig - liksom nästan per definition - tacksam. Tacksam till Jesus för vad han gjort för mig. För att han gav sitt eget liv. För lilla mig. Min vän kom med en invändning som jag, när jag såg situationen i vitögat, insåg att jag faktiskt höll med om. Han sa nåt i stil med att "jag har svårt att känna den där tacksamheten, att fatta vad det var Jesus gjorde, vad han dog för liksom". 

Och rent förnuftsmässigt, var det så stort det Jesus gjorde egentligen? Om någon kom till dig och sa; "Om inte du dör så går hela världen förlorad". Nog sjutton skulle du väl gå med på att dö då? Om inte annat skulle ju vetskapen om att man kunde ha räddat alla - men sa nej - döda en i längden. Så, var Jesus annorlunda? Gjorde han inte bara det vi alla hade gjort om uppdraget fallit på just oss?

Jag tror att väldigt många av våra funderingar kring tro strandar på att vi försöker få in Jesus i våra huvuden. Vi försöker förminska Gud till att vara ungefär så stora som vi själva är, för att det är den enda sättet vi kan greppa denne Gud på. Att Jesus dog för oss, var inte som att jag skulle dö för alla människor, det var som att jag skulle dö för en... myrstack. Eller för en modellvärld jag byggt upp och kommit att älska och ha roligt med. Ja, jag vet, liknelsen haltar, men att Jesus gav sitt liv för oss av fri vilja, är inget mindre än ofattbart. Och när vi försöker förstå, då måste vi förminska. Förminska eller släppa tanken så fri att det svindlar. Det finns inga mellanlägen.

Jag och min kompis Jennie skrev en musikal om de här frågorna för en massa år sen. Då hade vi med liknelsen om myrstacken. I programbladet skrev Sören Wibeck, producent på Sveriges Radio, som relativt nyligen hade förlorat sin hustru, om den ogreppbara Guden. Och jag minns att han skrev något om att han inte ville ha en Gud han förstod, en Gud han kunde stoppa i fickan. För vem sätter hela sin tilltro till något som är så lätt att förstå att det inte är det minsta större än en själv? Behöver vi inte något större än så?

Jag vill välja att låta tanken svindla. Att förstå att jag inte förstår. Att inse att Jesus inte behövde dö för min skull men valde att göra det. Att på grund av det så står jag rak och fri och med siktet inställt på evigheten. Och jag väljer att låta tacksamheten skölja över mig. Mitt i mitt svindlande oförstånd. 

Det är ett märkligt namn vi har valt på den här dagen i Sverige. Långfredagen. På engelska har man valt mycket mer sympatiska "den goda fredagen". Känns så mycket klokare.

Och det har varit en god fredag. Lugn, stillsam, eftertänksam. Bok och kaffe på balkongen, lagom mycket skrivande i soffan, sällskap i lagom mängd. När jag flyttade för några månader sedan hittade jag en gammal uppsats av nåt slag jag skrev på gymnasiet. Den innehöll meningen "självvald ensamhet ska andas frid - inte smärta". Undrar vart jag fick det ifrån? Jag var rätt sällan ensam när jag var sexton. Men jag finner det klokt.

Nuförtiden väljer jag ofta ensamheten. Kommer på mig med att säga nej till saker som erbjuds för att soffan lockar mer. Upptäcker att det ger mig energi. Möjlighet att lyssna bättre, höra andra saker ovanför bruset. 

Just idag kom den ensamheten lägligt. Kryddad med tacksamhet till den högste. Med blicken mot korset. Förundrad över nåden som på nåt vis gör det möjlighet att stå rak i ryggen. Trots allt. Trots mig. Förunderliga nåd. 

Ja, det var ju en rätt tafflig rubrik faktiskt. Men hur börjar man? Vart ska man starta liksom? Kanske med att säga tack. Det är ett stort förtroende och ett fint hedersuppdrag jag har fått. Att få vara månadsbloggare på Ikon. Hurra! Det gör mig hur glad som helst.

Jag gillar Ikon. Mycket. Jag har ett enormt förtroende för dem som gör tidningen och jag är stolt över att vi i svensk kristenhet har en tidning som vågar ställa frågor, bråka med invanda sanningar och samtidigt stå upp helhjärtat för Jesus. Så det är på allvar riktigt roligt att få vara med. 

Så... vem är jag då? Varför får jag den här äran i mitt knä liksom? Jag heter Josefine. Jobbar med ledarskapsfrågor på Swedmedia. Brinner för unga ledare och församling. Pratar hål i huvudet på folk om saker som mest brukar kretsa runt självförtroende, integritet, passion, engagemang och... låttexter. Jag söker ständigt efter en svensk översättning på ordet "accountability" och lyckas aldrig.

I vanliga fall bloggar jag här. Det tänker jag fortsätta med även denna månad. Det blir nog en del publiceringar på båda bloggarna, en del bara här, en del bara där. Och vill du veta mer om mig av nån anledning kan du gå igenom den här lilla blogglistan. Och ge mig hemskt gärna tips! Vad vill du att vi ska fundera över ihop under de kommande veckorna? Vilka frågor brinner du för? 

Just idag, denna första torsdag i mitt stora uppdrag, tillika skärtorsdagen och starten på min favorithögtid, planerar jag att lära mig laga köttbullar. Tycker jag borde vara gammal nog för att kunna det nu.