Har på senaste tiden, förtretat och uppgivet, konstaterat att det ofta är samma sak att intervjua kristna (och då oftast de som jobbar inom kyrkan) och politiker. Man måste liksom översätta det de säger för att den vanlige läsaren ska kunna förstå och koppla det till sin vardag. Jag som journalist får ställa följdfrågor för att få dem att utveckla de inlärda märkliga fraserna. Omformulera så att fler ska få en chans att förstå.

"Det finns en sån nöd på Hultsfred." säger någon. "Hur menar du då? Vilken sorts nöd?" undrar jag. Och då blir det liksom tyst ett tag. Som att det är självklart och att jag borde förstå. Och så ska det ska gärna stå Guds ord istället för Bibeln. Exempelvis.

Och det är ju märkligt. När både politik och tro är två ämnen som berör det grundläggande av att vara människa, som handlar om vilka vi är och hur vi lever våra liv.

Jag tror att det beror på att både politiker och kristna (och då främst sådana som mest rör sig inom "kristna kretsar") oftast bara träffar likasinnade. De lär sig aldrig att uttrycka sig, och förklara det de håller på med och tror på, för andra som inte har bakgrundsinformationen och som kan alla uttryck.

Så väldigt sorgligt.