I lördags var jag på Jesusmanifestationen. För första gången. Tidigare år har jag lättat (men något skamset) insett att jag varit bortrest eller upptagen på annat håll. Jag känner mig i allmänhet rätt skeptisk till alltför stora samlingar, oavsett om det är gudstjänster, hockeymatcher eller demonstrationer. Mest, tror jag, för att jag aldrig kan stå för allt vad den där massan verkar stå för. Och för att det ofta skapas någon sorts vi- och dom-känsla jag inte kan stå bakom.

I år skrev jag en grej för Dagen på Jesusmanifestationen, och det kändes skönt. Att vara med men ändå stå utanför. Gick dit med blandade känslor. Skeptisk, avvaktande och förväntansfull. Men så efter några timmar fann jag mig, till min förvåning, travandes ner mot Kungsträdgården tillsammans med hundratals andra - skrattandes med solen i ögonen, pratandes med en trevlig kvinna jag hamnat bredvid, och kände en sån där lyckoklump i magen.

Jag står inte bakom allt vad alla kristna människor har för sig.
Jag står inte bakom allt det som hände på Jesusmanifestationen.
Jag kommer aldrig att vara den som skriker "Jesus - Han älskar dig", varken på gator eller hemma i min lägenhet.

Men jag blev glad över att se alla dessa, på så många sätt, olika människor som deltog. Jag kan inte förvänta mig, eller ens tro att det vore det bästa, att alla människor ska vara och tycka exakt som jag.

Jag tror dessutom att det ligger ett maktperspektiv i vilka som får tillgång till det offentliga rummet. Min uppsats jag skriver nu handlar till stor del om att behandlas som den annorlunda, och vilka strategier man tar till för att hantera människors fördomar, ensidiga och oftast negativa beskrivningar och om vilka som får ta plats i medier och andra allmänna rum. Jag känner igen mig så sjukt mycket i vissa teorier och begrepp gällande detta, som kristen. Jag anpassar mig, förklarar mig och undviker dagligen samtalsämnen för att inte på en gång bli placerad i ett fack. Har lärt mig att argumentera, försvara och förklara min kristna tro. Och att vara tyst när jag inte orkar. Men jag kan bli så trött på det. Så därför var det skönt att gå tillsammans ner till Kungsträdgården, och roligt att se alla tusentals som samlats där. Att för en gångs skull inte vara ensam.

Med det sagt, är det rätt tydligt att det oerhört lätt skapas en vi- och domkänsla. Och det finns såklart inget gott i det. Alls.

Gudstjänsten i Kungsträdgården var ju helt tydligt riktad till enbart invigda kristna. Och jag undrar, var det nödvändigt att tala om lammet från Juda, andens kraft och i allmänhet skrika lite för högt? (Se blogginlägget nedan.) Och varför vifta med Israelflaggor? Nästa gång tycker jag att vi kommer ihåg att vi faktiskt är just i en park. Där folk går förbi, och helst ska kunna förstå något av vad som händer, och få ut något av det. Tänka att vi talar till våra grannar, vänner, släktingar, arbetskamrater och klasskompisar istället. Såna som sällan går till kyrkan, ni vet? Eller ja, jag förstår inte det heller, för den delen. Deal? (Vilket för övrigt alltid borde tas i beaktning, även i kyrkorna.)