Min opinionstext i juninumret av Ikon handlar om det där som kallas framtiden. Texten kan ni läsa här nedan, jag kommer att utveckla en del kring ämnet framöver.

Jag vill bli journalist. Men varje år ger högskoleverket ut statistik om att det utbildas väldigt många fler journalister än det finns jobb. Tidningens rubrik: Sämst chans att få jobb som journalist. Etablerade journalister säger till mig att det är en helvetisk bransch. Människor jag aldrig träffat förut konstaterar att jag som kvinna aldrig kommer att lyckas kombinera frilansande med familj.

Att jobba som journalist, det är en av mina drömmar. Men ibland går luften ur mig. Och ibland får jag för mig att följa de röster som säger att det aldrig kommer att gå, eller att jag måste armbåga mig fram för att lyckas. Istället för att följa viskningen i mitt hjärta.

I våras behövde jag bestämma mig för var jag ska läsa klart min journalistutbildning i höst. Det fanns inget självklart alternativ, så jag mejlade journalister och redaktörer och bad om råd. Jag var så nära att söka in på utbildningen som kanske skulle ge status, men också ont i magen. Men så fick jag det allra bästa rådet: Att fokusera mer på utbildningen och det liv jag vill leva då än på framtida eventuella jobb. För om man behåller sin öppenhet och odlar sin nyfikenhet och kreativitet, så löser det sig.

Och helt plötsligt visste jag ju vad jag ville. När jag struntade i siffror, alla andras råd, måsten, och varningar och lyssnade till mig själv.

Att lyckas är att våga följa det där pirret av överjordisk glädje, den där klumpen av frid i magen, de där stunderna av förtrollande kreativitet. Då gäller det att stanna upp ett tag och komma ihåg var det kommer ifrån; vilka människor, vilka platser, vilka drömmar. Våga drömma stort! Våga drömma drömmar som förändrar världen, drömmar som har andra människor i centrum, drömmar där du gör skillnad. Och handla sedan efter dem, ett litet eller stort steg i taget. Tänk ibland på dig själv som 80-åring - hur vill du att ditt liv ska ha blivit?

I Bibeln kan man läsa om Elia, som var rädd, ensam och hade gett upp hoppet. Han ville dö. Men han letade efter Gud. Gud sa åt honom att ställa sig på ett berg. Först kom en storm som klöv berg och krossade klippor, men Gud var inte där. Sedan kom jordskalv och sedan eld, men Gud var inte där. Till sist kom ett stilla sus, och där var Gud. För att lyckas behöver vi också bli stilla, och lyssna till den Gud som har skapat oss.

Ty du, o Gud, har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig. - Augustinus.