(Den här bloggposten är rätt lång, jag vet. Men jag tycker att det är viktigt att du läser den.)

Jag minns det märkligt väl. Jag gick på gymnasiet och hade precis blivit anställd som ungdomsreporter på lokaltidningen. En av pastorerna i min barndoms församling sa att det var ju jättebra att jag börjat skriva för tidningen, så att det fanns någon kristen där. Så att jag kunde skriva bra grejer. Jag minns det märkligt tydligt eftersom jag blev så arg. Men jag förstod inte varför då.  

Nu förstår jag. Jag blev arg av samma anledning som jag blir frustrerad och arg när mina kursare på högskolan - i all välmening - säger grattis till sommarjobbet på Dagen och lägger till: "Det passar ju dig perfekt, att jobba på en kristen tidning." Som att min dröm, bara för att jag är kristen, per automatik skulle vara att jobba på en tidning som skriver om kyrka och tro. Som att jag inte är journalist, utan i mångas ögon alltid en kristen journalist. (Med det menar jag inte att mina kristna tro inte påverkar mitt liv, tvärtom, men det är omöjligt att placera alla kristna i ett och samma fack.) 

Och jag vill, som så många gånger förr, ställa mig upp och skrika att jag är så mycket mer. Jag är mer än de epitet ni ger mig, än de åsikter ni tror jag att jag har, än de fack ni placerar in mig i. Det gör ont att bli reducerad.  

I söndags kväll kom jag tillbaka hem från ett sjukt intensivt men väldigt roligt besök i Ö-vik. Jag började läsa ikapp mig och nysta i det som kallats annonsbråket. (Kort sammanfattning: Dagens chefredaktör tackade nej till en annons från Riksförbundet Ekumeniska grupperna för kristna homo-, bi-, trans- och queerpersoner om ett sommarläger, på grund av hänsyn till läsekretsen och omsorg om tidningens publicistiska profil. Beslutet ledde till stor debatt i riksmedier, på bloggar och runt fikabord.) Och klumpen som gjorde ont i magen växte större ju mer jag läste. Så kommer jag till jobbet nästa morgon - första dagen på sommarjobbet - är allmänt nervös, och får uppgiften att skriva en artikel om saken. Och det var på ett sätt en av de svårare texterna jag skrivit. För jag ville verkligen inte delta i den där kategoriseringen. Jag ville på något sätt delta med bara något litet konstruktivt. Mest av allt ville jag gömma mig under ett mjukt duntäcke och glömma bort allt jobbigt. Men på något sätt var det skönt ändå, att skriva den där artikeln, att bearbeta alla känslor och tankar.  

Men det som fastnade allra mest från alla samtal, var något som inte kom med i artikeln. Jag och Niklas Piensoho, som är föreståndare för Sveriges största Pingstförsamling, pratade om att homosexualitet har blivit en sådan stark symbolfråga. Jag frågade varför han tror att det har blivit ett ämne som är så pass känsligare än andra för många kristna, och han svarade då:  

Jag tror att det funkar för att det är en liten grupp människor det här handlar om. De flesta som är heterosexuella vet att det här kommer aldrig att bli ett problem i mitt eget liv. Då är det lätt att ta ställning. Men när det kommer till konflikter i en relation, eller pengar, eller lögn. Då kryper det genast mycket närmare. Och det är där jag tror att vi blir oförsonliga. Vi blir väldigt kategoriska, för det är lätt att vara kategorisk.

Ja. Det är lätt att vara kategorisk. Bli oförsonlig. Det är så sjukt lätt att kalla kristna för homofober. Det är så sjukt lätt att kalla homosexualitet för en synd och säga NEJ - men nagga rätt rejält i kanten när det gäller skilsmässa eller girighet eller otrohet (som det också går att läsa om i bibeln). Och det går inte att ta en annan position. Det går inte att säga att man inte vet, att man är sjukt förvirrad, att det inte går att få ihop. För båda lägren kommer att ge dig en position i någon av ytterkanterna.  

Jag är så sjukt trött på det där. Jag är trött på att bli kategoriserad som något så mycket mindre och så mycket enklare än jag är. Jag är trött på att själv kategorisera. Och jag är trött på att se andra kategorisera - och göra det med bara en mening, utan att få ont i magen eller somna lite senare än vanligt på kvällen.  

Min största önskan och bön just nu är denna: Att vi alla, för en gångs skull, skulle stanna upp, och tänka: Om det var jag, om det var min syster, om det var min bästa vän. Att vi på allvar försökte förstå och lyssna, vilken åsikt den andra människan än har.

Annars går jag snart sönder. Och många med mig.