I min kyrka har vi varje gudstjänst med en kreatör, någon som har skapat något kreativt utifrån temat. Förra gången jag var med gjorde jag en video på temat "Varför svarar du inte på mina böner?" Den kan du se HÄR. I söndags var temat mod och jag medverkade med en dikt.

När jag och min vän Frida, som var ansvarig för musiken, några dagar tidigare pratade om gudstjänsten och temat hamnade vi i ett samtal kring att det krävs mod för att följa Jesus. Och att vara modig förutsätter ju att det finns någonting att först vara rädd för. Så jag skrev en text om hur lätt det är att inte våga stanna upp och tillåta Gud att komma ikapp. Att jag, och många med mig, är rädda för att släppa in någon för långt, på grund av relationer och situationer som tidigare gjort ont. Och att trots att det jag, och kanske ni, allra mest längtar efter är att bli nerbrottad, så försöker jag springa ifrån Gud genom att att fylla mig själv och mitt liv med massa annat.

Så här kommer en text om att bygga modet inne och att jaga efter vind.

Oj, vad smutsiga de är, mina skor.

Här står jag och de är det enda jag ser. Mina skor.

För om jag höjer blicken bara lite så kommer jag att se delar av dig.
Och jag kan inte.
Försöker andas lugnt, du säger: "Men det är ju bara jag".

Du drar handen genom mitt hår. Jag tänker: Åh, hur ska det här någonsin sluta väl?
Du har vänt mig ut och in, alla mina innersta rädslor är till ditt förfogande, här är jag och jag är räddare än någonsin förr.
Jag håller mig fast i din hand - ser du inte att du vänt mig avig, och om du bara vill så får du mig, mina rädslor, smutsiga skor och det borttappade modet.
Men du släpper mig och går.

Att bli kär, få hjärtat krossat och bygga in det med bomull inåt och taggtråd utåt, för att inte någon ska kunna vända en ut och in igen.
Att se på film, blogga, prata i telefon och lyssna på musik på allra högsta volym.
Att äta och träna. Gå upp i vikt, gå ner i vikt och upp igen.
Att plugga och läsa och analysera och kritisera.
Att jobba och göra karriär, köpa lägenhet i stan men drömma om ett hus på landet.

Att springa rätt ut i dimman.
Att springa från ett möte till ett annat.
Att springa sin kropp i form.
Att springa rakt in i en främlings famn.

Jag hatar att springa men nu springer jag så att jag ser och smakar rött.

Gode Gud. Få mig att stanna, för nu orkar jag inte mer.
Kom och stick hål på mig och mitt uppblåsta ego.
Kom och slå ett hål i mur efter mur jag byggt omkring mig.
Kom och gör ett hål i mig!
Ta tag i mig, få mig att stanna.
Titta mig i ögonen och låt mig inte titta bort.
Håll om mig trots att jag sparkar.
Gode Gud. Kom och ta sönder mig så att Du kan komma in.
Innan jag går sönder allra längst inifrån och ut.

(HÄR kan ni lyssna på Nichole Nordemans låt Hold on, som Frida sjöng efter att jag läst min dikt. De passar mycket bra ihop.)