Ligger i mammas och pappas skinnsoffa med ansiktet inåt ryggstödet. Ihopkurad i fosterställning, varm under röd fleecefilt, och läser Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst". Tårarna rinner men jag torkar inte bort dem. Jag gråter alltid av sån där brutal ärlighet.

Minns förra sommaren då jag precis kommit hem från Moldavien. Målade det nybyggda förrådsutrymmet mellan huset och garaget. Det är ren terapi att måla för mig. Att se hur mitt arbete får konkret resultat, på en gång. Känna hur min kropp arbetar och se att det är gott. Ibland undrar jag om jag inte borde ha blivit hantverkare istället. Funderar på hur bra jag egentligen mår av allt det abstrakta och teoretiska. Av världarna i mitt huvud, i datorn, på pappret. Under tiden jag målade lyssnade jag mig igenom massa Sommar i P1. Bland annat Mia och Klaras program. Jag älskade det.

Nu ligger jag där i soffan och läser Mias bok och gråter. Min vän frågade mig en sommardag på en stor gräsmatta vad jag är rädd för. Jag är rädd för nästan allt, men mest av allt är jag rädd för att bli ensam. Jag ligger där i soffan, läser om Mia och hennes familj, hör min egen i bakgrunden. Jag vet vet vet att singel inte är lika med ensam men jag vill också dela hela livet, kämpa för kärleken, få barn och se dem växa upp. Men det är ju inte upp till bara mig. Ibland blir det bara inte så. Och jag vet att jag är alldeles för bra på att ta ut sorger i förskott, att det finns massa människor och barn därute som jag kan ge min kärlek till, och att jag har vänner som redan nu delar sina liv med mig. Men ibland blir jag rädd ändå. Det är söndagskväll och jag är rädd för att bli ensam.

Mamma kommer upp från nedervåningen, frågar hur jag mår, säger: Men har du gråtit? och så gråter jag lite till och hon torkar mina tårar och lägger kind mot kind. Pappa gapskrattar till en dålig film, min lillebror lagar mat till oss, min andra lillebror tar studenten om några dagar. Det känns lite bättre. Jag är inte ensam nu, allt vilar inte i mina händer, och det får vara bra så.