I natt sov jag alldeles för få timmar. Satt uppe och såg valvakan till slutet, och sen tog det ett bra tag innan jag somnade. I dag har jag haft tårar i ögonen ett antal gånger. Jag är arg, ledsen, frustrerad och uppgiven. Jag hoppades in i det sista att Sverigedemokraterna inte skulle komma in i riksdagen, trots allt. Men, nu blev det så, eftersom mer än 300 000 svenskar gav dem sin röst.

Men jag blir också livrädd när jag ser hur människor reagerar på detta faktum. Utan att göra en alltför djup analys, eller ta hänsyn till alla aspekter som ligger bakom, så tror jag ändå att många SD-röster beror på ett faktiskt och/eller upplevt utanförskap. Och det sämsta vi andra då kan göra är att ringa in alla som röstat på sverigedemokraterna i ett hörn, att demonisera dem, göra dem till något mindre och sämre än människor, skjuta dem ifrån oss. Använda samma taktik och retorik som de gör gentemot invandrare.

För kära, älskade ni. Nu är inte tid för att kalla alla sverigedemokrater för dumma i huvudet, att hävda att det behövs införas en intelligensgräns för att få rösta, att säga åt Jimmie Åkesson att emigrera, att inte ta i hand eller prata med sverigedemokrater, att förhindra dem att hålla torgmöten. Nu är inte tid för blocken och dess anhängare att skylla på varandra. Det är inte så enkelt. Det går inte bara att skylla på alla andra. Det är vårt gemensamma ansvar, vår gemensamma sorg, vår gemensamma framtid.

Nej, nu är tid för att låta ilska, sorg, fördomar, åsikter och falska fakta att komma upp till ytan. Nu är tid att läsa SDs valprogram och komma med sakliga argument för att deras politik inte håller. Vi behöver prata om integrationsproblemen, om rädslor, om varför ett främlingsfientligt parti får så många röster. Vi behöver inte bara prata om sverigedemokrater, utan med dem. Hur ska det annars någonsin ske en förändring? Hur ska en osäker sverigedemokrat kunna prata med någon om sina tvivel, sina erfarenheter, sin ilska och rädsla om det enda den får höra är att han eller hon är dum i huvudet och borde lämna Sverige? Om inte sverigedemokraterna ska växa sig ännu större till nästa val krävs det att vi andra också ändrar förhållningssätt. Att vi inte isolerar dem och låser in dem i en egen tajt bubbla. För jag är övertygad om att det enda varaktiga sättet att bryta fördomar och rädsla är att möta dem vi tänker och tycker saker om.

Nej, nu är tid för nåd. För tro, hopp och kärlek; inte bara i ord, utan i praktiken. Nu är dags för solidaritet, att protestera mot rasism och empatilöshet. Nu är tid för att dansa fastän hjärtat brister, som Annika Norlin sjunger. Att dansa för att hjärtat blöder. Att låta kärleken vinna över hatet. Att inte låta vår egen rädsla styra så att vi stöter ifrån oss en stor grupp människor.

För till sist handlar det ju om människosyn. Jag anser att det är helt sjukt att vi i Sverige, som är ett av de rikaste länderna i världen, kan hävda att någon kommer och tar våra pengar, eller att någon tar våra jobb – en människa är ju en människa oavsett var den kommer ifrån, och jorden är vår gåva att dela på. Ett jobb är inte mer mitt än någon annans. Men på samma sätt tycker jag att det är förskräckligt att behandla sverigedemokrater som lägre stående varelser. Och, tror vi verkligen på demokrati, mötesfrihet och yttrandefrihet så bör det gälla alla, inte bara de som tycker som vi. ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.” som Voltaire uttryckte det.