Åh. Det drar så i mig, det sliter, pirrar och gör ont. Den här rastlösheten inuti, den drar isär mig. Hela helgen har jag allra mest velat sätta mig på ett tåg, och åka var som helst. Velat dansa tills jag ramlat ihop i en svettig gapskrattshög, tills jag inte känt annat än bas i hela kroppen. Jag vill att nån ska ta i mig, vem som helst, så att jag känner var jag är, var mina gränser finns, att jag inte håller på att falla samman. Jag vill dricka vin, alldeles för mycket. Vill äta tills jag mår illa - vill sluta äta och springa tills jag inte känner annat än smärta. 

Men istället har jag försökt vara så snäll med mig själv som jag kan. Har gått på skogspromenad, sett på OC, läst böcker, pysslat, pratat med vänner, fikat med en ny vän, varit i kyrkan, lyssnat på Bob Hansson, sovit, ätit god mat. Men det vill inte försvinna. Det kliar i hela mig, och jag har vid 25 års ålder fortfarande inte kommit på hur jag får det att sluta. Men jag gör mig i alla fall inte längre illa när den där rastlösheten kommer till mig. Bra så.