Häromkvällen grät jag. Jag gråter ofta; ibland för att jag blir ledsen, ibland för att något är för vackert att greppa. Jag tycker om att jag gråter, det betyder att jag känner. När jag gråter för att jag inte orkar göra något annat, då blir jag rädd och vill sluta. Men annars är jag mest rädd för att göra just det, att sluta gråta. För att bli likgiltig, sluta känna med andra, sluta bli ledsen, arg, rörd, glad.

Den där kvällen grät jag för att jag läste Annikas blogg. Om att förlora sin allra bästa vän.

Grät både för att det gör ont i mig för hennes skull, men också för att jag är alldeles för bra på att tänka att det kunde varit jag. Kan aldrig förstå, såklart, men bara jag nuddar vid tanken rinner rädslan över. Alla gör inte så, alla förstår inte. Jag vet. Antar att det beror på sorgen jag ärvde. Kanske. För att nära döden blir livet tydligare. Viktigare.

Och jag tänker, tänk om du hade åkt till Thailand den där jul- och nyårshelgen. Som det var tänkt. Istället för att stanna hemma i vår lägenhet och anordna den största nyårskonferensen och festen tillsammans med mig. Tänk om du åkt och aldrig kommit hem. Tänk om jag hade behövt överleva utan dig. Utan älskade du, som känt mig varenda dag sen jag föddes, som varit med under varenda tid av mitt liv. Som ringer varje vecka, minst, när jag är i landet långt borta och är skör, orolig och ensam. Som inte lämnar mig. Som får mig att må bra bara av att du är i samma rum, som är det allra närmaste en syster jag haft. 

Och så tänker jag, att tänk om de där väldigt diffusa sjukhusminnena blivit till något annat. De där minnena som nu bara är fragment; att du fick komma på permission och åka skridskor med vårt dagis och att jag var så stolt och hade saknat dig, att jag blev ledsen över att ni kom hem från sjukhuset för tidigt för att jag inte hann hälsa på farmor och farfar. Tänk om barnminnena hade blivit till stora sår, hål som skulle ha slukat allt. Om du inte kommit hem en dag. Vad vore vi då? Vad hade jag varit utan dig, lillebror?

Det tänkte jag på, den kvällen. Och så grät jag.

I kväll tänker jag: jag vill ha er nära, nu. Inte alldeles för många mil bort. Och så gråter jag igen. För att jag saknar er och över lyckan att jag har er.