Jag har varit hemskt dålig på att svara på era kommentarer. Förlåt! Jag ska verkligen försöka bättra mig. För det är så viktigt för mig att ni gör just det, kommenterar. Utan er, ingen blogg värd sitt namn!

Så nu har jag tagit mig i kragen och svarat på kommentarer ända tillbaka i juni. Så om ni vill, kan ni kika in på de äldre inläggen och läsa vad jag och andra skrivit. I inlägget om Sverigedemokraterna, till exempel.

Dessutom, medan jag har läst igenom alla dessa kommentarer så har jag blivit lite lyckligare. Ni är så väldigt fina! Och för det är jag så tacksam. Jag har en tendens, liksom många andra tror jag, att bara komma ihåg det som gör lite ont i hjärtat. Människor som tillskriver mig åsikter, utan att aldrig ha pratat med mig. Som kritiserar mig inför andra, men inte vågar säga det till mig rakt ut. Eller för den delen, även sånt som sägs direkt till mig. Sånt ligger och gnager.  

Men det är trots allt väldigt få i jämförelse med alla ni som uppmuntrar mig, som ger mig konstruktiv kritik, som för ett samtal; här på bloggen, per mejl, när vi träffas. 

Ia skrev så fint till mig i slutet av sommaren:

"Hej! Det är så lätt att gilla saker som folk gör, utan att faktiskt säga det till dem. Dåligt! Men när jag såg dig, på riktigt som en vanlig levande människa på frizon så inser man ju att du inte bara är ett foto bredvid en text utan en vanlig människa som mår bra av positiv respons på det du gör. Så därför tar jag tag i saken och säger att jag under flera år tycker du skrivit jättebra och berörande krönikor m.m. i IKON /fd. Gyro. Tack! och ser fram emot ännu fler :)/ ia."

För ja, jag är ju just det. En levande människa som vill väl, allra oftast. Som kan bli ledsen, men också väldigt glad. Så tack, fina fina Ia, och alla ni andra, som får mitt hjärta att börja skutta igen, och som gör mig lite friare med era ord.