Jag sov dåligt i natt. Hjärtat bankade alldeles för hårt och snabbt. Tankar, känslor, drömmar och rädslor snurrade sig runt, runt i drömmar som aldrig tog slut. Sov oroligt några minuter, vaknade till. Om och om igen. Aldrig helt vaken, men inte heller sovandes.

Vid halv fyra nånting gav jag upp. Tände lampan, tog några djupa andetag och startade datorn. Satte på Erik Tilings version av S:t Patricks bön på repeat. Lät den spela om och om igen på så låg ljudnivå det gick, medan jag låg i fosterställning och försökte andas mig till ro.

Tänkte rent konkret: Kristus är framför mig, bakom mig, över mig och under mig. Kristus är med mig, i mig, runt omkring mig, Du bor i mig. Lät insikten ta över. Lämnade över allt, igen. För vissa kanske det där känns läskigt; att vara totalt omgiven, sedd in i minsta lilla vrå. Men det är just det som fångar upp mig. Att Någon, så mycket större än mig, vet allt om mig - all skit, allt tvivel, alla misslyckanden - och ändå älskar mig gränslöst i nåd och sanning.  

Såna där nätter är det det enda som hjälper.

Mitt livs frid.