Insåg att jag helt glömt bort att posta mina senaste Opinionstexter i Ikon här på bloggen. Så dumt. Jag skriver ju dem för att vi ska kunna diskutera kring dem. Så. Här kommer då först augustinumrets opinionstext. Känner du igen dig?

"Du kan vara kristen, men i praktiken leva som ateist". Så sa Magnus Malm under Nyhemsveckan. Och jag har tänkt på det sen dess. Tänkt på hur bra jag klarar mig själv, allra oftast. Hur frånvaron av en säng att sova i och mat på bordet inte oroar mig. Hur jag är bra på att definiera livet i akademiska termer och förklara vem jag är utan att ta med Gud. Hur jag spontant känner obehag inför helandemöten. Men också hur jag är så smärtsamt medveten om att om Gud lämnar, så är jag ingenting. Malm citerade också Göran Sahlberg som sagt: "Den kristna tron i Sverige har blivit som en stomipåse. Något som hjälper mig att överleva, men det är väldigt bra om ingen märker att jag har den".

Jag har bett förvirrade böner sen dess. Men hur gör jag då, Gud? Hur blir du den som styr allt? Hur slutar jag att titta på världen genom sekulariseringens glasögon, som jag har haft på mig sen medveten ålder? Jag vet hur man gör inomkyrklig karriär. Vilket kroppsspråk, vilka ord och vilka sånger som berör. Jag vet hur man strukturerar ett ungdomsarbete, planerar stora läger, startar olika grupper för att nå ut till dem som inte är med i kyrkan. Jag vet hur man pratar med fulla ungdomar med massa bullar och ett bord emellan som skydd. Jag kan frikyrkosubkulturen. Men har ingen egentlig aning om hur jag lever det liv som är mitt med Gud i mitten. Hur jag i praktiken, i vardagen, är kristen så att det både märks och är relevant. Och jag anar att jag inte är ensam.

Jag tror att det beror främst på två saker. Både att jag, sedan jag insåg att själva kyrkobubblan i sig inte hjälper mig att leva som kristen utanför den, har försökt att se med andra ögon. Pröva allt och behålla det goda. Men ibland leder min önskan att leva som kristen mitt i världen till att jag glömmer bort att en del av det som av ovana verkar märkligt, egentligen är det mest naturliga. Som att Gud kan hela också min kropp. Men jag tror också att det beror på försöken att ta med mig tron ut ur bubblan, och göra den relevant i dagens samhälle, så att de som lever där ska förstå. Den bästa intentionen, men svårt att göra ensam. Jag har liksom inte så mycket kunskap om hur man gör.

Men en sak har jag lärt mig. Jag låtsas inte längre. Jag säger allt det här till Gud, och det tror jag är en allra första början. Magnus Malm sa nämligen också: "All sanning är en kontaktyta med Gud, hur oandlig den än verkar. All lögn skiljer oss från Gud, hur andlig den än verkar." Till det sätter jag mitt hopp.