Så, här kommer till sist decembernumrets opinionstext. Skriv gärna en kommentar om vad du tycker och tänker.

Vi skulle be, och jag berättade för de andra om när en klasskompis hade dragit ett roligt skämt som innehöll en svordom. Jag hade skrattat, tills den andra klasskompisen sa: ”Men Lina, är inte du kristen? Då ska väl inte du skratta åt svordomar?” Och jag satte skrattet i halsen, visste inte vad jag skulle svara. Nu satt jag där, omgiven av några äldre kristna, och återberättade händelsen. Jag ville verkligen vara annorlunda, ville att det skulle märkas på mig att jag är kristen. Jag var 16 år, och hulkgrät. De andra nickade, och bad innerligt för mig.

Men efteråt visste jag egentligen inget mer om vad det där annorlundaskapet innebar. Borde jag alltså inte skratta åt något som innehåller en svordom? Men det innebär ju i praktiken att jag näst intill måste sluta skratta. I alla fall så länge jag umgås med kompisar som svär. Någonstans där började jag tillbringa mer och mer tid i kyrkan. Det var ett lätt sätt att vara annorlunda på.

Jag önskar att de andra i stället hade sagt ifrån. Att de hade förklarat för mig att vara kristen inte handlar om vad man skrattar åt, utan om att byta grund för sitt liv. Att inte ha sig själv i mitten, utan att främst älska Gud och de människor som finns runt omkring. Att vara kristen handlar inte om att leva ett liv isolerat från alla och allt som inte tycker eller är som jag.

Men det är ju lättare att leva i en liten kristen bubbla där ens åsikter, världssyn och värderingar sällan, eller aldrig, ifrågasätts. Det är mycket svårare att ta med sig sin tro till sammanhang där man som kristen är i minoritet. Att våga tro att det håller. Att inse vad som är på riktigt och vad som bara är subkultursregler. Att inse, på riktigt, att Gud också finns utanför kyrkan, med de människor som inte kallar sig kristna.

Det finns ett klassiskt uttryck som säger att kristna bör leva i världen, men inte av den. Att alltså bygga sitt liv på en annan grund än vad den här världen erbjuder, men att göra det just i den värld som Gud har skapat. I stället lever vi ofta av världen men inte i den. Vi lever i en religiös avskild bubbla, men vi lever inte ut det tvärtomliv som Bibeln förespråkar. En kyrka som lever efter världens regler, men avskild från den, måste vara ett av de allra sämsta scenarierna.

Att vara kristen handlar om att följa Jesus, om att bli mer lik honom. Och Jesus var definitivt annorlunda än de människor han mötte. Men Jesus var också väldigt annorlunda än de så kallade religiösa. Jesus om någon levde i världen men inte av den. Det borde vi kristna också göra.