Eftersom jag har fullt upp med annat, och inte hinner skriva så många bloggposter, publicerar jag istället en novell som vi fick till uppgift att skriva i skolan. Så, varsågod, läs om du har lust. Och ha en fin helg!

Ps. Novellen är inspirerad av det här fotot.

Har du hört att svanar älskar varandra livet ut?

När han tittar upp till vänster ser han att hon ligger uppe på bagagehyllan.

Han blinkar till.

Hur länge har hon legat där?  

Hur länge har han sovit?

Hon tittar rakt på honom, och han vänder snabbt bort blicken. Vrider istället huvudet åt höger, mot landskapet som försvinner innan han hinner reflektera över vad han ser. Men snart sneglar han mot hatthyllan igen. Hon ligger kvar. Med blicken stadigt på honom.

Hon har en vit kofta, som hon liksom är invirad i med luvan över huvudet och händerna indragna i ärmarna, har svarta byxor, mörkt långt hår, spretande tår med röda tånaglar. Benen hänger och dinglar, och från hans vinkel syns bara hennes ena öga eftersom hon ligger så nära kanten.

Hon viker fortfarande inte undan med blicken. Och hon måste blinka samtidigt som honom, för han ser henne inte göra en minsta rörelse.

Han kommer att tänka på att han en gång hörde en kvinna berätta om ett par hon sett mötas på ett tåg. Hon satt mitt emot dem och de bredvid varandra, men de kände inte varandra sedan tidigare. Hon berättade hur de liksom först trevande började prata men när de skulle kliva av så kändes det som om de hade känt varandra alltid, för de hade pratat om liv och död och vad de gjorde igår och varför de båda ville tatuera in en talgoxe på bröstet.

Men hon på hyllan säger inte ett ord.

Inte han heller.

Han vill säga att hej, du verkar också vara en sådan människa som bygger ett paraply med ett inbyggt moln ovanför, hänger upp gröna äpplen i ett rönnbärsträd för att snabbt få ett eget fruktträd och som försöker bygga jättestora tekoppar i gips för att ha guldfiskar i men när det väl kommer till kritan så känns det för hemskt att stänga in dem så.

Men istället tänker han på butiken närmast huset där han oftast bor. Där han handlade igår och blev tvungen att torka bort en tår framför tomatkrosskonserverna. Att han inte alls brydde sig om att han pratade för högt i telefonen om alldeles för privata saker, för han känner inte någon i staden där han bor. Han sa till sin bästa vän att det här kommer aldrig att gå, vet du. Jag kommer aldrig att träffa någon. Jag kommer att få ta hand om dina barn, istället för mina egna. Men det är ju faktiskt fint det också. Jag kommer att älska dem så att det gör ont, sådär som jag älskar dig, och kanske lite mer. 

– Vart ska du?

Han rycker till, kommer ihåg att han sitter på ett tåg med en kvinna som ligger på en hylla närmast taket.

– Till den där lilla byn med det vackraste stationshuset, inte för att det på något sätt är perfekt eller ens idylliskt, utan för att det varje lördag står en gammal man där och väntar på en annan gammal man som kommer med 12.10-tåget från det andra hållet.

Hon ler. Hoppar ner från bagagehyllan.

Han tycker plötsligt att hon liknar en svan. Svart, vit och graciös.

Hon sätter sig snett mitt emot honom.

– Visste du att svanar alltid lever med samma partner livet ut, och att om den ena dör så skaffar inte den andra en ny? säger han.

Hon svarar inte, men hennes pupiller blir mindre.

– Och präriesorkar och pingviner och albatrosser håller också ihop hela livet ut., fortsätter han. Och gibboner, som är en apa med väldigt långa armar och ben, och som sjunger för att bekräfta samhörigheten inom familjen. Ibland sjunger honan och hanen duetter och…

Hon avbryter honom:

– Visste du att uppskattningsvis bara tre procent av däggdjurens arter har monogama relationer? Och att ny forskning har visat att separationer mellan svanar är mycket vanligare än man tidigare trott och att även om djurpar lever tillsammans så knullar de runt ändå. För enligt DNA-tester kommer deras ungar sällan eller aldrig från deras partner.

Han svarar inte. Hon fortsätter:

– Jag hörde ett föredrag med en psykolog en gång som sa att vi inte är gjorda för att leva med samma partner livet ut. Att det ju är helt omöjligt. För vi förändras hela tiden och hur stor sannolikhet är det att två människor ska utvecklas exakt likadant? Människor som lever ihop ett helt liv gör bara det för att de är rädda, inte för att det är bäst för dem.

– Jag hörde nyss en forskare som berättade att studier visar att gifta par mår psykiskt bättre än ogifta, säger han. Att gifta män har mindre risk