Två konserter på festivalen som var varandras motpoler:
herbrightskies - ungt, hungrigt, lite opolerat men grymt röjigt. Och så då Bloodgood - gammalt, trött, tekniskt duktigt och proffsigt men grymt stelt...

Jag har inte det nostalgiska skimmer över Bloodgood som dom 6 (mycket trevliga) finska männen som korsat havet för att se sina gamla hjältar som jag mötte. Antagligen därför så stannade jag hela herbrightskies konserten och gick efter 3 låtar med Bloodgood. För det är betydligt mer intressant att skymta framtiden än att vältra sig i det förflutna.

Sen så fick jag under konserten också en glimt av grunden till den förbannelse som vilar över dagens band med kristna medlemmar. Bloodgood är inte hälften så bra som sina samtida profana giganter, mellansnacken ligger dock på samma nivå ungefär, man har bara bytt ut "fucking hell" klyschorna mot i sammanhanget lika klyschiga "Jesus Christ"... Det är den bilden som vi som dagens "kristna band" har att brottas med.

Men jag kan förstås förstå folk som tycker att det här var festivalens höjdpunkt för att dom var med när det begav sig och det ska man inte förringa. Kanske kommer vi i Mammuth komma till Gullbranna om 20 år igen och bli sågade av några yngre förmågor men hyllade av ett gäng tonårsföräldrar vars barn tycker att morsan och farsan är pinsamma när dom försöker dra igång en fånigt uråldrad moshpit under en klassisk gammal Mammuthdänga...

herbrightskies - hetare än Bloodgood

Bloodgood- trötta nu, men nån gång har dom varit tuffa... om dom nu ändå ska hålla på.... varför inte plocka fram dom gamla scenkläderna... Då hade iaf jag stannat kvar några låtar till =)