Jag får ofta frågan hur det är att fylla år på nyårsafton. Ja, vad svarar man på det? Jag har ju inte så mycket att välja på liksom. Men jag brukar nog för det mesta säga att det är kul. Det är ju värsta partyt liksom! Och jag kan ju låsas att fyrverkerierna är för mig. Ja, så brukar jag oftast svara.

Men frågar du mig idag så säger jag att det suger. Jo, faktiskt.

Jag är på konferens med massor med folk och några av dem jag hänger med har sagt grattis. Och två små paket har jag fått. Och det blir jag glad över, absolut. Men det är ju ändå nyårsafton idag och det är det alla tänker på. Inte på att jag fyller 21.

Och man kan ju tycka att en födelsedag inte är så viktig. Det tänkte jag förut, att det inte skulle göra nåt om ingen uppmärksammade mig. Men det gör det faktiskt.

Det suger att fylla år på nyårsafton.

Det är packning som gäller. Imorgon bär det av på nyårskonferens.

Vi pratade om det där för ett tag sen. Konferenser, alltså. Om arrangörer som lovar att kom på vår konferens och bli förnyad i din tro. Om besvikelsen när man kommer tillbaka till vardagen och det där starka Gudsmötet och de heliga besluten bleknar. Om att vara en konferenskristen. Om att man kan bli lurad att tro att det bara är i de stora sammanhangen, någon annanstans som man kan möta Gud. Om att det kanske handlar om förväntningar. För tänk om man gick på varje söndagsgudstjänst med samma förväntan som när man åker på konferens. Vad skulle kunna hända då?

Själv tycker jag att det ska bli jätteskönt att komma iväg några dar. Bara fokusera på Gud. Lyssna till undervisning och hänge sig i lovsång. Men jag vet att min Gudsrelation inte hänger på vilka upplevelser jag eventuellt får göra där. Det är i vardagen som jag allra mest behöver och söker Gud.

... ett liv som inte levs för andra,

är inte värt att leva.

Till juldagens traditioner kanske det hör att knäcka nötter, titta på film eller leka med julklapparna. Eller fira med den del av släkten som man inte träffade på julaftonen.

Men jag och min syster bestämde oss för att nu fick det vara nog med traditioner. Eller mest bestämde jag - syrran hängde på. Vi åkte in till Uplands Nation i Uppsala. Där har de öppet för dem som är ensamma eller inte har råd att fira jul. Ett julbord står framdukat från 12 till midnatt och så är det bara att glida in och ta för sig. Vårt jobb var att springa mellan köket och serveringsbordet med tomma fat och fylla på. Några timmar spenderades i diskrummet och så hann jag med att sitta och samtala med några gäster också. Det var en salig blandning av hemlösa, ensamma åldringar, mammor med barn, knarkare, utbytesstudenter, vampyrer (ja, de var uklädda alltså! haha...) muslimer m.fl. Och det var härligt!

De vi jobbade ihop med hann vi så klart också prata med. En kille från Bangladesh blev imponerad över att vi va kristna, det är inte lätt att hitta riktiga kristna i Sverige tyckte han.

Julaftonen förflöt i traditionens tecken: risgrynsgröt, julgudstjänst, skinka, sällskapspel, för mycket choklad, julklappsöppning, midnattsmässa... och så vidare. Jag tror ni fattar!

Men just som vi bänkat oss i soffan framför Kalle Anka och co så hände något oväntat. Telefonen ringde! Jag menar, vem ringer klockan tre på julafton?! Men det var inte så konstigt. Grannarna fick inte in ettan så de var lätt panikslagna. Men självklart fick de komma över till oss och titta!

Kanske att årets julklapp överlag var en upplevelse. Men årets julklapp till alla mammor måste ha varit Mamma Mia-filmen. Jag hörde många som skulle ge den till sin mamma. Och både jag och min syster (tillsammans) och min pappa köpte den till mamma!

Ibland inbillar jag mig att jag är en sån där pysslig typ. Som gör små fina kort, sätter in foton i album och sånt.

Ibland lyckas jag bli övertygad (som de åtta julkort jag pysslade ihop).

Men sen krossas illusionen.

Att slå in julklappar är inte min grej. Jag kan inte klippa rakt och hur jag än försöker så blir det knöligt i hörnen. Så då ger jag upp och slutar vara den där pyssliga tjejen och struntar i att pappret är från tråk-ICA och det får gärna vara knöligt och snett för det är ju ändå innehållet som är det viktiga.

Och jag tänker inte bara på att komma hem till familjen. Hem till församlingen också!

Mitt förhållande till min församling kan nog liknas vid det till föräldrarna.

På den tiden när jag trodde att det bara fanns ett ICA och ett IKEA i hela Sverige trodde jag också att det inte kunde finnas en så bra församling nånstans som den som jag tillhörde. Och det fortsatte jag att tro en bit upp i tonåren. Vilket kanske berodde på att jag i princip aldrig besök någon annan kyrka.

Sen började jag upptäckta skavanker, små missförhållanden och skönhetsfläckar. Och då blev plötsligt allt med församlingen fel och i mitt hjärta bröt jag nästan med den. (Fast inte utåt, inte alls. Jag fortsatte gå dit och vara lika engagerad som vanligt).

Men efter ytterligare en tid förlikade jag mig med bristerna och började återigen älska den. För jag insåg att det inte finns någon perfekt kyrka. Och inga perfekta pastorer eller församlingsmedlemmar heller. Och det finns en massa andra kyrkor ute i världen som jag också kan tycka om och trivas i.

Men det finns bara ett hemma.

Idag har det pepparkaksbakats och saffransbullegräddats.

Och utejulgranen har ljusklätts. Julen är på G...

Det första jag gör när jag kommer hem till mina föräldrar är att kolla igenom tidningshögen (och pappersinsamlingen). De får hem otroligt många tidningar och eftersom jag är tidningsälskare försöker jag hinna läsa allt! Det blir en massa villa-tidningar, Kommunalarbetaren, Turist, Barn, Ljus i Öster, Amnesty Press, Trons Värld m.fl. Det är inte så noga vad de handlar om, jag tycker att det mesta som trycks i tidningsformat är intressant.

Gårdagens dramatik bestod i att sitta stilla i ett mörkt tåg på en mörk åker i två och en halv timme. Strömmen försvann från tåget, därav stillaståendet. Tågets batteri tog slut, därav mörkret i tåget. Och utanför gick solen ner, därav den mörka åkern.

Fast det var mer min syster som råkade ut för dramatiken. Hon skulle möta mig i Uppsala tio i fem och sen skulle vi på ett möte klockan sex. När jag ringer och säger att jag troligtvis inte kommer hinna till mötet blir hon lätt förtvivlad. Hon kommer direkt från sitt skitiga jobb (ett bygge av en mulltoa ute i skogen. Fråga mig inte varför...) och hade glömt ombyteskläder hemma. Men jag skulle ju komma med en hel resväska full med kläder, så det var ju bara att låna av mig, tänkte hon. Nu gick inte det. Så på mitt förslag springer hon till H&M och köper en helt ny outfit: jeans, top, sjal, jacka. Och på din sko hittas ett par skor också. Sen in på Max för att byta om på toaletten och sen ger hon sig ut för att hitta till lokalen där mötet ska vara. Det blev en flängig timme.

Själv satt jag sysslolös på ett mörkt tåg och missade mötet.

Hur gick det till?! Vad hände?!

När blev kristna ett folk som är emot? Emot abort, emot homosexuella, emot, emot emot... Det är vad vanliga människor idag tänker på när de hör ordet kristen.

Vi har ju misslyckats totalt och katastrofalt! Vårt budskap är kärlek. "Älska Gud och din nästa" - nästan varenda bok i bibeln (i alla fall i NT) innehåller det budet.

Gud är för människor! Men i Sverige i dag tror folk att Gud är emot. För det är ju det hans efterföljare verkar vara.

Jag befinner mig på Götabro. Det är här Teen Challenge har sin bas och nu är vi här för att avsluta terminen tillsammans med de andra teamarna och bibelskoleeleverna. Och vi pratar om vad som har hänt i de olika teamen under hösten (vi är totalt nio teamare på fyra olika platser). Mest om vad som hänt på en plats där teamarna är på väg att bli utkörda från skolan där de är kamratstödjare. Och detta på grund ut av en diskussion med några lärare som blev störda på teamarnas bibelsyn. Och det hade så klart med homosex-frågan att göra.

Och jag vet inte vad jag ska säga. Men jag blir så irriterad... på mig. På oss. På kyrkan. På kristna.

Och nu ska vi ha julfest.

Okej, detta är sista arbetsdagen på den här terminen. Men vad har jag då gjort?

Jo, kolla här:

Spelat Air-hockey

Spelat Guitar Hero

Spelat kort

Vilket "lidande för evangeliet" va?! (som en gammal pingstvän hade sagt)

Haha!

Sista dagen på skolan för den här terminen. Det var julmat på lunchen och jag och E satt med tre tjejer och petade i oss lite potatis, torftiga köttbullar, prinskorv och en skinkskiva (skolmat är inget att hurra för...). En av tjejerna vänder sig till E och frågar: "Är du kristen?" "Ja" svarar E och så börjar samtalet. Efter en liten stund vänder sig en av de andra tjejerna till mig: "Är du kristen?" Hon får samma svar. Jag frågar vad hon tror. Hon är ateist. Säger hon. Men efter bara en liten stund förstår jag att det inte finns mycket ateism i hennes tänkande. Snarare skepticism och sökande. Vi talar om meningen med livet, om Guds plan och människans vilja. Sen måste de gå på lektion.

Det är två ganska trasiga tjejer som söker något som håller. Och tills vi träffar de igen i januari ska vi be för dem. För de söker Gud. 

Och Gud söker dem...

I helgen var det återigen fullt upp!

Igår hade ungdomarna som ska åka på skidläger hand om kyrkfikat, så jag stod i mitten och dirigerade saftblandare och diskplockare i ett organiserat kaos. Puh!

På eftermiddagen var det Tjejsnack = vi bjuder hem alla kyrkans tjejer (förra gången kom det 14, denna gången 8) en gång i månaden till oss och så pratar vi. Om ande, själ och kropp, familj, vänner, killar. Sånt som man behöver lyfta fram och fundera över, helt enkelt. Och det är väldigt roligt att få höra tjejernas tankar och det märks att det är viktigt för dem att få prata om sånt här.

Och sen avslutades dagen med en härlig julkomsert. Ungefär som den här:  ; )

Här är fredagens ungdomssamling utformad som en ungdomsgård, öppen för "kyrkungdomar" och andra "utifrån." Ibland är det någon aktivitet, annars bara häng med biljard, Gituar Hero, pingis, skateboard, kiosk. Någon gång under kvällen går de som vill upp på ett "Gudsnack" i kyrksalen. Och det brukar vara mycket folk, av båda sorter.

I kväll vet jag inte vad som lockade mer (Idol-finalen kanske?) men det var i alla fall väldigt få där. Och mest kyrkfolk, så det var rätt lugnt. Jag satt still i samma fåtölj från tio till tolv och pratade med folk. Men sen bestämde jag mig för att gå hem (det är elva steg från ungdomsgårdsdörren till vår ytterdörr). När jag går mot dörren får jag syn på en tjej. Hon har kommit med ett killgäng som står en bit bort. Hon sitter ensam på en bänk. I dörren vänder jag tvärt och går fram till henne. Jag sätter mig där och så pratar vi ett tag. Tills hon följer med killarna nån annanstans.

Kanske kommer jag inte att träffa henne någon mer gång. Kanske kommer hon tillbaka i vår. Kanske spelade det ingen roll att jag pratade med henne. Eller kanske har det stor betydelse att jag såg just henne just i kväll. Kanske.

Jag hade precis vaknat till när det plötsligt stod någon i mitt rum och sjöng. I mitt nyvakna, förvirrande tillstånd blev jag livrädd! Efter någon sekund insåg jag att det var E som stod med ett paket i handen och sjöng "Ja må hon leva..."

Hon hade sagt för flera månader sen att "man kan aldrig veta när jag uppvaktar dig." Eftersom jag fyller år på jullovet när vi inte kommer att träffas.

Men en extra födelsedag tackar man inte nej till! ;)

Och idag ska jag läsa och forska lite om den helige ande och tungotalet, förbereda inför kvällens bönegruppssamling, handla, utvärdera terminen mm.

Och det snöar igen!

Om man blir attackerad av en krokodil ska man sträcka fram fingrarna och sticka ut ögonen på den så att den blir blind. Det har jag lärt mig idag av en kille i åttan. Han har alltid nån intressant fakta att komma med. En dag fick jag en föreläsning om olika tortyrmetoder. Och så har han berättat att hans storasyster alltid stal strumpor ur hans garderob. Så en dag ställde han dit en råttfälla. "Sen dess har hon inte tagit fler" skrattade han nöjt.

Det finns så många sköna människor!

För övrigt har det snöat idag, julstämningen är på topp och nu ska jag pyssla några fler julkort...

Jag pysslar ikväll. Hittills har jag knåpat ihop fyra julkort. Det roligaste är att använda Es skrivmaskin (än har de inte bankat där nerifrån...!)

Men man undrar alltid vart tillbaka-knappen sitter när man skriver fel.

På tal om förra inlägget: Imorse fönade jag håret i takt med hiphop-musiken från nedervåningen. Men det är ju sånt som man kommer sakna om man bor i eget hus: "Tänk att jag aldrig får föna håret i hip-hop-takt längre..."

En lite kaxig kille i sjuan har jag stött ihop med några gånger på skolan. En gång spelade vi fotbollsspel, han var sjukt kaxig tills han var tvungen att erkänna att jag var rätt bra. Det var några veckor sen. Igår satt jag ensam vid ett bord i cafterian och blandade kortleken (de jag spelat med hade just gått). Då kom han fram och frågade: "Ska vi spela?" "Visst", sa jag. Och så spöade han mig i skitgubbe två gånger innan han gick på lektion. Men under spelet hann vi prata lite också, om skolan och prov och sånt.

Under den där kaxigheten bor en riktigt trevlig kille.

Det är inte alltid så lätt med grannar.

Vi bor på övervåningen i en villa. Under oss bor en familj. De snarkar om nätterna så att det hörs upp till oss, spelar gärna hög musik, smäller i ytterdörren om mornarna och deras tvättmaskin får vårt vardagsrum att skaka. De å andra sidan stör sig på våra steg om vi går för hårt och tycker att vi alltid glömmer att släcka i hallen. Och nu dunkade de just i golvet (deras tak) eftersom E satt och skrev på sin übercoola skrivmaskin. Det var inte populärt.

I fredags hade vi julfest i kyrkan. Julmat, julmusik, paket, lekar, tävlingar, osv. Och så lite nostalgi med klipp från gamla julkalendrar. Självklart såg vi den här:

En kommentar efteråt var: "Det bästa med hela julfesten var Håkans svordom. Det var så befriande oreligiöst!"

Jag fick just ett bönesms:

Jesus, tack för en ny dag. Tack för alla mina goa vänner. Tack att jag får lysa upp tillvaron för någon idag. Jag vill påminna mig om det du sa: att, sök först Guds rike (ge sitt liv till Jesus) och hans rättfärdighet (leva som bibeln säger) så ska allt det andra tillfalla eder (inte behöva oroa sig för saker, vila i att Gud tar hand om det). I Jesu namn, Amen.

Det är en grymt bra grej som en kvinna i församlingen kommit på. Hon skriver ett sms som en bön så att när man läser det ber man. Det är verkligen bara fantasin som sätter gränser för hur man kan umgås med Gud! Och det är coolt att veta att över 70 personer (det är så många hon skickar till!) ber samma bön ungefär samtidigt! Ofta skickar hon med specifika böneämnen oxå. Och vi har hört om flera bönesvar!

 Våra böner är kanske klumpiga.

Våra försök är tafatta.

Men eftersom kraften finns

hos den som lyssnar till dem

och inte hos dem som ber,

gör bönen faktiskt skillnad.

/Max Lucado

När man är på skolan som kamratstödjare så handlar det ju om att ta kontakt med eleverna. Detta var jag mest nervös för innan jag började eftersom jag inte tyckte att jag var så bra på att börja prata med folk jag inte kände. Men det gick väldigt bra redan från början. Många gånger har jag dock känt mig som en idiot.

Som den gången när jag gick fram till en tjej som satt ensam vid ett bord i cafeterian. Jag ställde frågor som: Vad heter du? Vilken klass går du i? (och mindre intelligenta som:) Har ni rast nu? När börjar ni? Vilken lektion har ni sen? Trivs du bra på skolan? och hon svarade enstavigt. Till slut kom jag inte på fler frågor så jag satt kvar. Tyst. Hon var också tyst. Det gick nog en minut och jag kände mig såå dum.

Men så plötsligt öppnade hon munnen och började prata och berätta om allt möjligt. Och nu har vi en jättebra relation med henne!

Igår såg jag två killar spela airhockey. Jag gick fram och tittade på en stund innan jag sa: "Jag möter vinnaren, då." Jag kände mig jätte påträngande och tänkte att de skulle tycka att jag var knäpp som bara kom fram och la mig i deras spel. Men inte alls! De tyckte att det var en jättebra idé, och så körde vi flera omgångar. (Och jag var rätt bra!)

Man måste våga göra bort sig ibland, kom ihåg det!

Jag har gjort det igen! Jag har gjort det igen! Hur är det egentligen, det där med att man "lär sig av sina misstag"? Det gäller nog inte mig i alla fall.

Vid den här tiden förra året skulle jag boka en tågresa från hemmet tillbaka till bibelskolan efter jullovet. Och jag var övertygad om att vi skulle börja den 9:e så jag bokade en biljett för den 8:e. Några dagar senare går det upp för mig att vi börjar den 8:e! Men jag frågar min lärare om jag kan få komma då i alla fall eftersom jag inte kan boka om biljetten. Det är okej så jag börjar den nya terminen med att komma försent.

För några veckor sen hittade jag en billig biljett från hemmet till Götabro (det är där Teen Challenge håller till så det är där vi startar och avslutar varje termin) efter jullovet och bokade den snabbt. Nu har jag upptäckt att jag än en gång bokat fel dag! Så nu har jag fått köpa en ny (fyra gånger dyrare) biljett på rätt dag. Pucko!

Så om nån vill åka mellan Uppsala-Kumla den 6:e januari kan ni få köpa en biljett av mig. För 25 kronor.

Vi spelade julmusikalen för ca 900 låg- och mellanstadiebarn på förmiddagen. Efteråt berättade de som varit med förr att det var väldigt många fler i år jämfört med förra året då de tog betalt av skolorna. Och då började de diskutera varför det ens är entré på kvällsföreställningarna. Det kommer ju färre folk då. Ska vi bara berätta julens budskap för de som har råd? Och under samtalet hörde jag den här kommentaren: "Kyrkan borde vara öppen hela december."

Oj, det var generöst, att ha kyrkan öppen en hel månad om året!

Nej, men seriöst, visst är kyrkor väldigt stängda? Här där jag jobbar är dörrarna låsta och det krävs kort och kod för att ta sig in. Och det är bara expiditionstid tisdag till torsdag 9-13. Känns varken öppet eller välkomnande.

Jag hörde en predikan utifrån den förlorade sonen. Att när sonen sitter där i skiten med svinen står det att "han kom till besinning" och bestämde sig för att återvända til sin far. Han visste vart han skulle ta vägen när allt gått snett. Hur många svenskar ser kyrkan som ett ställe att gå till när man är i nöd? Och om de gick hit, hur skulle de kunna ta sig in om vi har låst?

Jag tror (hoppas) att det finns andra sätt att vara kyrka. Bättre sätt.

Vart är de, när man som bäst behöver dem, de starka grabbarna? Kan man undra när man släpar tunga matkassar hem från Maxi...

Det är efter sådana här helger som man bara älskar de lediga måndagarna! (ett av de stora plussen med att jobba i kyrkan)

(Det var en fullspäckad första advent med gudstjänst, lunch hemma hos en familj, den obligatoriska tomteparaden och som grädden på moset: premiär på julmusikalen!)

Och idag är man så där lagom seg och orkar knappt tänka eller göra... Men har så klart öppnat första luckan på chokladkalendern! 23 dagar kvar till jul!